Torsåkers Fotohistoriska Sällskap

    Kratte Masugn.

    Bergshantering i egentlig mening i vårt land börjar på 1300-talet. Bearbetning av så kallad
  myrmalm kände man till långt tidigare. 1374 år ett märkesår för Torsåker genom Konung
  Albrekts privilegier för dem som ”Bygga och bo på Torsåkers berg i Gästrikland”. Dessa
  privilegier stadfästes ytterligare av Carl Knutsson 1464 och Gustaf Wasa 1534 och åstadkom ett
  uppsving av bondebergsbruken. Det vimlade av bergsmansverk och bondehamrar.

   1600-talet innbär tillbakagång. Orsaken var många och långa krig, skatter och pålagor samt
  dålig  tillgång på malm.

   Bergshamnteringen övergår från Bergsmän och bönder till Brukspatroner. Driften koncentreras
  till större enheter.

   Johan Funch, 1630-1679, Bergmästare på Garpenberg, Dormsjö och Salbo Bruk, Bergmästare i
  Uppland och Gästrikland, en av sin tids förmögnaste män, ägde bland annat Hammarby med
  andelar i Torshytte masugn och två små smedjor, Krattensmedjan och Kalfsnäs hammare.

   1672 såldes Hammarby med underlydande verk till Brukspatron Isac Mackeij.

   Masugnen vid Torshyttan var då ödelagd sedan flera år. Mackeij med samtycke av två
  Bergsmän i Torshyttan flyttade masugnen till Kratten och densamma därstädes, med egen
  omkostnad uppbyggde under det villkor, att besagde Bergsmän, som hyttan tillförne ägt, skulle
  såsom ersättnig för något dammröte som masugnen gör på deras obetydliga jordäga, få blåsa
  några dygn på hans ställe, sedan han utblåst sitt rede. Däremot skulle de bestå något i
  masugnsuppvärmningen. 1686 gick masugnen 77 dygn och 400 skepppund järn tillverkades av
  Mackeij och tre bönder tillsammans.

   Åtgången på gruvved tärde hårt på skogen. Ett annant problem var bristen på god malm.
  Myndigheterna försökte genom skattelindring förmå bönderna att ”några duktiga och beständiga
  gruvor upptaga”, i stället för de många små gruvorna.

   1686 anlades på Väster Hästbo skog de så kallade Nybergsgruvorna. För övrigt hämtades malm
  från Garpenberg, Folkärna, Bispberg samt något från Norberg.

   Tackjärnet från masugnen i Kratten kördes vintertid en och en halv mil till Hammarby, varifrån
  stångjärnet fördes med pråmar över Storsjön till Forsbacka samt vidare landsvägen en och en
  halv mil till Gävle. 

   Malmbrytning skedde med så kallade tillmakningseld. Sprängämnen vid gruvdrift är okänt till
  slutet av 1700-talet. Bergsmännen i Torsåker besinnade sig ”vad mycket skog de årligen
  konsumera vid sina små stångjärnshamrar, tjugo stycken. Vid Brukens tillverkning av tyskjärn
  åtgick 14 tunnor kol per skepppund mot att vid bergsmanshamrarna förbrukades 24 tunnor per
  skepppund. 1703 sökte de tillstånd att erhålla sådan ändring, nämligen att få slå samman sina
  små smedjor och i deras ställe inrätta och uppbygga 4 stycken capitalestångjärnshamrar.

   1685 brann den gamal hammaren vid Kratte Masugn ned. Isac Mackeij avled 1692. Efter
  honom övertogs bruken av sonen Isac Mackeij den yngre vilken avled 1705. Hans dotter Anna
  Christina sedermera gift med Brukspatronen på Kungsgårdens Bruk, Johan Uhr. Efter mannens
  död 1741 utlöste hon de övriga arvingarna och drev därefter sina bruk med mycken styrka.

   Under åren 1707 till 1725 var Kratte Masugn med övriga Hammarbyverken utarrenderade till
  en person vid namn Hagtorn. Under denna tid förföll Kratte Masugn, Nybergsgruvorna ödelades
  för malmens oduglighets skull och mycket besvärande av vatten. Ryssarnas härjningar gjorde att
  bruksfolket och allmogen kallades att försvara Gävle, varigenom brist på arbetskraft uppstod.

   Brukspatron Uhr lät bygga en ny masugn vid Kratten . Denna byggdes i ett fall från
  Krattedammen, så att samm vatten som driver bokarehjulet och förser det med överfall, och
  således ganska litet vatten åtgår till masugnens igånghållande.

   Hammaren borttogs. Smidet därifrån samt från den tidigare ödelagda Torshytte hammaren
  flyttades till Kalfsnäs Hammare. Den nya masugnens kapacitet uppgick till 1500 skeppund om
  året. Mer malm behövdes. Gropbackagruvorna upptogs, sammanlagt fem öppningar. De
  övergavs tämligen snart med ett undantag, Kalfsäsgruvan, varom säges 1895, att den belägen på
  nordöstra sidan om bäcken tycks ha blivit arbetad på senare tiden. I Halfvarsgruvorna på
  Kratteskogen nära Dalagränsen upptogs fyra öppningar, dock utan nämnvärt resultat.

   På Kopparåsen sökte Brukspatron Uhr järnmalm men fann kopparkis i alla öppningar utom en.

   I början av 1600-talet inflyttade till Sverige från Skottland släkten Petre, vars flesta medlemmar
  ägnade sig åt bergshantering. En av dem, Assessorn Jacob Fredrik Petre blev på 1740-talet
  Brukspatron på Hofors. Han var gift med Maria Elisabet Uhr, en dotter till Brukspatron Johan
  Uhr och Anna Christina Mackeij. När fru Anna 1763 avled, övergick genom arv Kratte Masugn
  tillika med Hammarby och andra verk till släkten Petre och stannade i dess ägo i betydligt över
  ett sekel, fram till 1879.

   Petre tiden.

   När Torsåkers kyrka ombyggdes under senare hälften av 1700-talet skänkte socknens hyttor
  fönsterhällarna till kyrkan, försedda med hyttornas järnmärken, och tvenne hällar bära
  inskriptionen ”Kratten 1782”.

   Misshushållningen med skog hävdes och en begynnande skogsvård kunde förmärkas. Vidare är
  att observera inrättandet av en bergsallmänning inom Ovansjö för Torsåkers och Ovansjö
  bergslags räkning. Allmänningen var dock huvudsakligen avsedd för hyttornas och hamrarnas
  behov av byggnadsvirke.

   Den 26 juni 1788 tilldrog sig vid Kratte Masugn den icke mindre bedrövliga än sällsamma
  händelsen, att en tjänstepiga hos den på stället boende Bruksbetjänten Maths Holmstedt, mellan
  7 och 8 på aftonen av berått mod antände och inom en halv timmes tid i aska lade det hus, varuti
  nåmnde Holmstedt med hustru, två barn informator och tjenstefolk bodde. Denna mordbrand var
  så mycket hastigare, som den försent upptäcktes och desutom var anpassad vid ett tillfälle då
  minsta folkhjälp till dess släckande var att tillgå.

   Vid denna tid ägdes masugnen av Brukspatron Johan Jacob Petre, barnbarn till Anna Christina
 Mackeij. även han gjorde försök med Nybergsgruvorna 1787. Denna gång lämnade de rik malm
 och brukades ända till 1875. även Pantzargruvan i närheten, vilken länge legat öde, upptogs
 ånyo.

   1819 blev sonen och arvtagaren till Bergsrådet Robert Fredric Petre på Hofors, Thore Petre,
 Brukspatron på Hammarby. Thore Petre var en synnerligen driftig och kunnig ledare, som förde
 sina verk till en storslagen utveckling och skötte dem till sin död 1863.

   För Krattens del innebar detta även att stor omsorg ägnades åt jordbruket. På hans initiativ
 genomfördes Laga Skifte på inägorna till Kalfsnäs by 1835-1839. Han påfodrade stängsel i större
 omfattning än övriga delägare i skiftet ansåg nödvändigt. Tvisten löstes inför Ägodelningsrätten
 genom ömsesidiga eftergifter.

   År 1874 blev Hammarby sammanslaget med Hofors, när arvingarna till Thore Petre bildade
 Hofors och Hammarby aktiebolag, under Brukspatron Hjalmar Petres ledning. Efter ett kort
 uppsving för järnhanteringen efter Fransk-Tyska kriget, kom en lågkonjuktur. Liksom många
 andra bruk inte klarade krisen kom även Hofors Hammarby aktiebolg på obestånd. Man hade
 gjort stora satsningar i aktiebolaget. Avesta Garpenberg, vilket företag också gick överstyr.
 Stockholms Enskilda Bank var Hoforsbolagets största kredigivare, som nu sade upp sina lån till
 betalning. 1879 nödgades Hofors Hammarby avträda hela sin egendom till fordringsägarna.
 Stockholms Enskilda Bank köpte bruksegendomarna på konkursauktion. Hofors såldes därefter
 till Bankdirektör A O Wallenberg med flera vilka 1881 bildade Hofors Aktiebolag, till vilket
 Kratte Masugn kom att höra.

   1881 nedlades masugnsdriften för alltid. Sista året uppgick tillverkningen till 23548 centner
 tackjärn. Jordbruket drevs vidare under Inspektor Viktor Strömbäcks ledning, men utarrenderades
 från 1884 till Rättaren Olof Bergman och förre Masugnsmästaren Erik Sundin för en summa av
 1300 kronor per år. Jorden var då i god kultur och gav rika skördar, det fanns 60 kor och 12
 hästar. Sundin slutade arrendet 1892 men Bergman fortsatte ensam till den 14 mars 1895.

   1888 annandag midsommar hotades egendomen av skogseld. Genom risbränning på ett skifte
 söder om Kratten kom elden lös. Fäbodarna var hotade men elden blev dock där hejdad.
 Risbrännaren omkom. Masugnen revs helt 1894.

   Samma år sålde Hofors Aktiebolag till Förvaltaren Anders Fredrik Nilsson från Näs Bruk,
 hemmanen Kalfsnäs 1.3.4 och 6, omfattande 160 hektar åker och äng samt 720 hektar
 skogsmark. Vidare ingick i köpet den så kallade masugnsplatsen jämnte dammröte, 60 hektar
 samt den del av Kratteskogen som vid 1791 års skifte tilldelats Hammarby Bruk som
 brukshemman till Kratten. Köpeskillingen var 80000 kronor.

   1892 hade försålts lägenheten Kalfsnäs kvarn om 2.5 hektar. Vidare hade avstyckats och som
 gåva överlämnats till Torsåkers Församling, skoltomten om 0.5 hektar, där en skola byggts 1894,
 mitt för dåvarande grindstugan.

   Dessförinnan hade Brukspatron Peter i en gård ett par hundra meter sydväst från grindstugan på
 egen bekostnad anordnat undervisning för barnen vid Kratten. Denna skola lär ha varit en av de
 första stationära skolorna inom Torsåkers Socken.

   De långa järntransporterna med häst till Gävle hade länge förorsakat bruksägarna stora
 bekymmer. Den tunga trafiken på den så kallade Bergslagsvägen till Gvle medförde, att vägen
 vår och hösttid ej i mörker kunde befaras utan att stjälpa i de ofta över en fot djupa hjulspåren.
 Thore Petre kom därför på tanken att förbinda Storsjön med havet med en järnbana för hästkraft.
 Projektet övergavs 1851 genom beslut om Gävle Dala Järnväg.

   Samma år Thore Petre avled, 1853, förändrades smidet vid Hammarby från tysksmide till
 lancashiresmide. Av denna anledning nybyggdes även hyttan vid Kratten. Arbetena slutfördes
 1854, varefter inga förändringar skedde, så länge hyttan ägde bestånd. Den fick en fristående
 pipa om 22 alnars höjd med 3 formbröst, rostugn, malmrum samt krossverk, allt under samma
 tak. Varmapparaten och rostugnen eldades genom gas från masugnen. Genom Gävle Dala
 Järnvägs färdigställande till Storvik 1858 blev transporterna snabbare och billigare.
   Tackjärnstillverkningen översteg sällan 7000 skeppund per år, mest på grund av den knappa
 vattentillgången. Hyttan kunde oftast ej vara i gång mer än 22 veckor om året. Under masugnen
 lydande hemman uppgick på 1850-talet till femtiofem och femtolftedels öresland, från vilka det
 mesta av kolen erhölls.

   Vid Kratten fanns under stora delar av året ett betydande överskott på arbetskraft. Detta
 utnyttjade bruksägarna till att uppodla och bruka betydande arealer åker och ängsmark. Därtill
 kom nyare brukningssätt, varför jordbruket på Kratten påverkade till det bättre kringliggande
 byars. I bäcken nedanför hyttan uppfördes en husbehovskvarn med två stenar i samband med en
 där befintlig husbehovssåg.

   Avlöningen till bruksfolket utgick som vanligt dels i kontanter, dels i form av naturaförmåner.
 Bland naturaförmåner förekom bland annat kofödor, det vill säga, man fick av egendomens
 åkerjord bruka och skörda en areal tillräcklig till vinterföda åt en eller två kor. Dessa jordbitar bär
 än i dag namn efter sin ursprunglige brukare eller hans boplats. Man lägger märke till namnen
 Gabrielsvreten, Mårtensrödjningen, Smedsvreten, Skommarbovreten, Gubbensfallet,
 Grållebacksvreten, Tyskhålet med flera.

   1867 anställdes som Skogvaktare vid Kratten en man vid namn Carl August Jansson. Utom sin
 tjänst sysslade han med vävning, konstruerade och tillverkade vävstolar som blev prisbelönta.
 Han undervisade även befolkningen i vävning, bland annat mångskaftade klädningstyger, en
 specialitet för Torsåker, samt duktyger i damast och dräll på ända upp till 20 skaft.

   På Kratten fanns vid godsägare Nilssons tillträde stora mängder grov skog att avverka. Han
 började bygga en klingsåg med hyvleri avsedd att drivas med ånga. Men ångmaskinen kom
 aldrig att fungera. Sågen drevs istället med en lång lina till ett vattenhjul i en trösklada vid bäcken.
 Som timmermagasin nyttjades Krattedammen. Det sågade virket levererades vid Hästbo station.
 Jordbruket hölls i stånd, 35 kor och 24 hästar fanns där.

   Folkmängden hade avsevärt minskat sedan masugnen lagts ner. Genom sågens tillkomst blev
 det en ökning och så länge Nilsson var Godsherre bodde där cirka 12 familjer. Herrgården
 nybyggdes 1858-1869. I en byggnad vid vägen norr om Herrgården var det bostad för Rättaren.
 Storgården var bostad för arbetsfolk. Kontoret nedanför Herrgården hade lägenhet för
 Bokhållaren. Likaså var Grindstugan arbetarbostad liksom tre små gårdar längs med vägen till
 Hästbo. I den stora Smedgården på Skansen fanns bland annat en familj Callin. Mannen arbetade
 på sågen men sysslade dessutom med lagning av klockor. I Gropbacka låg ett gammalt soldattorp
 under Kratten. Detta stod öde redan på Nilssons tid, men användes som fäbodstuga, tills
 fäbodstintan blev bortskrämd av en björn. Vid Laga Skifte 1839 hade fastigheterna Kalfsnäs 3, 4,
 5 och 6 blivit sammanlagda till ett skifte. Mellan dessa ägde Laga delning rum år 1904, varefter
 utskogarna avstyckades och såldes till Hofors Aktiebolag från Kalfsnäs 3, 4, 5 och 6 år 1904 för
 27170 kronor samt från Kalfsnäs nr 1 år 1910 för 12000 kronor. Därigenom minskades
 egendomen med nära 500 hektar skogsmark.

   Efter Nilssons död 1911 såldes egendomen exekutivt till Handlanden Albert Berglin i Solberga
 för 61900 kronor. Sågen drevs ännu några år men lades ned 1914 och revs jämte den gamla
 kvarnen 1926.

   År 1914 försåldes till Lars Johan Berglind dels den det från Kalfsnäs nr 3 avstyckade
 Stenbäcksskiftet nr 1 om 10 hektar för 500 kronor och dels från Kalfsnäs nr 4 cirka 11 hektar för
 6000 kronor.

   År 1916 försålde Berglin till herrar Erik Olsson Stierne och Anders Nordström hela egendomen
 med undantag för lägenheten Kalkbrottet, för en köpeskilling av 43000 kronor. 1917 överlät
 Nordström sin andel till Stierne för 1000 kronor.