Torsåkers Fotohistoriska Sällskap

Fors

Historia

Bildsida 1

Har Ni information om bilderna klicka på länken INFO

Åter Fors Historia Index

En historia om Fors och Stormuren.

Nedifrån Fors by som under tiden bytte tomtplats två gånger, och där vattnet svallade mot landsvägskanten, vidgade sig sjön uppåt, rundade Sissvedbackens lerkullar och nådde Prästhyttan och Vall. En blick på den hydrografiska kartans nivåkurvor säger oss vidare att en vik gått upp över Kistbrolöten och att kyrkan stått endast 150 meter från den norra sjöstranden. Då ägde Torsåkers kyrkbyggd ännu sin sedermera så saknade sjö, och Kyrkan speglades i vatten.

   Så småningom förändrades dock även sjön. Sakta och omärkligt för människoögon, men obevekligt och utan uppehåll, fortgick förvandlingen. Vid vadstället öster om sjön, där Fors by ännu låg hopgyttrad på sin kulle, skar sig utloppet allt djupare ned i falltröskeln tills berggrunden nåddes. Forsen som givit byn dess namn, blev lågmäldare och sjön där ovanför allt lägre och grundare. Mellan de tätnande vassruggarna kom bottnens svämmtorvbildningar allt närmare vattenytan. I varv på varv, århundrade efter århundrade fortgick igenväxningsproceduren. Fräkenbältet låg som en grön matta i vikar och sund, och inkräktade alltmer på klarvattnets yta. Starren följde efter och av den forna sjön återstod efterhand endast en myr. Mäktiga mosstuvor höjde sig då över vattnet och gåvo fotfäste åt vide-, al- och björksnår och myren förvandlades i sin tur snabbt till en snärjig sumpskog. Fram genom torvmarkerna slingrade sig där en bred, maklig å, som vid varje nederbördsperiod passade på att svämma over och sätta torvmossen och sumpskogen under vatten.

   Till sist framemot vår egen tid fick naturen hjälp av människohand i sitt torrläggningsarbete. Den igenvuxna sjön – då just ej annat än en flackmosse och ett översvämningsområde kallat ”Stormuren” – låg där till ingen glädje eller nytta för jordägarna. Tvärtom ansågs den vara upphovet till höstdimmor och frostbildning över de låglänta markerna i omgivningen och var en ständig källa till bekymmer för trakten.

   1800-talet gjorde definitivt upp räkningen med en mängd sjöar och sankmarker i Torsåker. Föregående generationers famlande försök att genom utdikning torrlägga myrar och sidvallar, fingo nu i stor skala sin fortsättning i de statsunderstödda torrläggningsföretagen. Stormuren undgick ej heller sitt öde. Tre gånger, med några tiotal år emellan, är det känt att utgrävning av utloppet företagits vid Fors bro, sista gången 1902-1907. Högvattennivån har därvid sänkts med sammanlagt cirka 3 meter, och resultatet får ur allmännyttig synpunkt anses som ganska tillfredsställande, ehuru den gamla sjön, likt en gengångare, visar en oförtruten tendens att återkomma, som ett av markägarna fruktat spöke under nederbördsrika år. Elakartad och betänklig var sålunda översvämningen i november 1944, och i ännu högre grad nu senast i augusti 1945.

   En gång långt fram i tiden, när den torrlagda gamla sjöbottnen redan burit åtskilliga skördar, inträffade så någonting annat av spöklik gengångarnatur här. Ty de döda tingen äro icke helt och hållet döda. De kunna vara vittnesbörd om forntida liv och om en dunkelt skymtande historisk verklighet plötsligt framträdande för oss nutidsvarelser, som själva ha rötter bort i samma forntid. Det var på våren 1928. Ett fynd gjordes då, vilket återför våra tankar till det romantiska skådespel som skymtade vid början av denna naturskildring. Vid dytagning i mossen intill Kistbrobäckens utlopp i ån, hittades nämligen en oval spännbuckla av brons, inbäddad på 1.15 meters djup i svämmtorven. Bucklans översida var rikt utsmyckad med djurornamentik i ett egendomligt flätverk och delades i två fält av längsgående band. Doktor Bagge vid Statens Historiska Museum, har studerat fyndet och fastslagit dess samhörighet med järnålderns kvinnodräkt, i det han daterat detsamma till 700-talets senare hälft, eller till omkring år 800.

   En frömjölsanalys av de torvpartiklar som vidhäftade bucklan, utfördes av Statsgeologen G Lundqvist. Den uppenbarade ett annat intressant förhållande, vilket ger oss en glimt av vegetationens sammansättning i vår bygd för över tusentalet år sedan. Analysen gav nämligen vid handen att vid sidan av de nutida trädslagen, bland vilka tall och björk överlägset dominerade, fanns så väl eken som boken och hasseln företrädd i de skogar som kantade dalgången. Frömjöl från alm och lind visade sig däremot icke, ehuru även dessa träd allmänt spåras i äldre bottenskikt.

   Markprofilens lagerföljd vid grävningen i den gamla sjöbottnens dytag, visade sig vidare att vid tiden då den okända Torsåkersflickan såg sitt dyrbara bröstspänne försvinna i vattnet, var den klara sjön ännu icke på väg att försumpas. Den svartbruna kärrtorven når här nämligen ett djup av endast 15 centimeter, och dess bottenlager är vetenskapligt daterat till 1100- eller 1200-talet.

   Det var således varken ett tomt eller otydbart budskap som röjde sig i det intressanta fyndet från förhistorisk tid. Alla sina hemligheter lät det väl inte avlocka sig, men tack vare modern forskningsteknik fick det dock förmedla en bild av sjöns och traktens utseende under ett bestämt tidsskede. En ganska ofullständig landskapsbild visserligen, men ändå tydlig och slående. Tyvärr, berättade spännbucklan däremot ingenting om sin bärarinna från Backans by i åttonde århundradet.

   Detta var en teckning i snabba drag av Stormurens förhistoria. Om den gamla sjöns fortsatta öden, varunder stubbmossarna och de sanka gungande starrängarna förvandlades till god åker, berätta på var sitt språk muntliga beskrivningar, livfulla sägner och torra sänkningsprotokoll.

Källa William Eriksson.