Torsåkers Fotohistoriska Sällskap

Hofors

Historia

Bildsida 1

Har Ni information om bilderna klicka på länken
INFO

Åter Hofors Historia Index

Norrlands Posten den 11 februari 1895.

Svår olyckshändelse vid Hofors.

Fjorton personer dödade, och ett tjugotal sårade.

   På fredag middag kom till oss den sorgliga underrättelsen, att en större olycka samma dag ägt rum vid Hofors. Enligt meddelandet, som genast sattes upp på vår anslagstavla, skulle valsverksbyggnadens tak ha störtat in och under sig begravt en massa arbetare. Då underrättelsen om den förskräckliga händelsen kom till oss, var redan fem arbetare framdragna såsom lik och tio var funna sårade. Den första hjälpen ägnades de sårade av doktorerna Hesselgren, von Sydow, Winbladh och Hiller.

   Vid referentens framkomst till det ungefär två kilometer från Hofors stationen belägna Hofors Bruk, kändes genast den sorgsna stämningen därute. Allting var tyst och stilla. Bara de nödvändigaste göromålen gjordes. Arbetarna stod här och där i grupper, sakta samtalande med varandra. Kvinnor och barn såg förgråtna ut och i allas anleten kunde man läsa en stum förtvivlan, parad med en djup inneboende smärta. Folket visar inte gärna stormande känsloutbrott; det sörjer i tysthet, men kanske är den sorgen så mycket kvalfullare.

   Då vi anlände till olycksstället visade sig en förstörelsens anblick. Den väldiga kolossen, valsverksbyggnaden, dagen förut så stolt och imponerande, låg där nu krossad, slagen i spillror. Där var endast en ruinhög, genom vilken det var omöjligt att ta sig fram. Och allt detta skedde på en minut.

Valsverket till vilket förarbetena började för två år sedan och som är en tillbyggnad till det gamla valsverket, var ännu inte fullt färdigt. Endast murar och tak var uppförda, men var meningen den att få det så långt färdigt, att starten kunde ske den första nästkommande mars. Över detta är nu draget ett svart streck.

   Om byggnadens storlek kan man göra sig en föreställning, då man vet att största bredden var åttiofyra meter och största längden hundra meter. Byggnaden bestod av fem skepp, vardera om tjugo meters spännvidd. Tre av skeppen hade en längd av sjuttiotvå meter och de två återstående en längd av åttiofyra meter. Det till största delen av taktegel, men även av glas täckta och med en järnkonstruktion försedda taket uppbars av ett tjugotal pelare. Den sydöstra delen av taket var ännu inte riktigt färdig och på östra långväggen var man nu även sysselsatt med arbete.

   På fredagen, då katastrofen inträffade, arbetade man som vanligt. På taket hade de senaste fjorton dagarna, snöskottning skett och även denna dag var fyra arbetare sysselsatta med att skaffa undan den ringa mängd snö, som fanns på nordöstra delen av detsamma. Inne i själva verket arbetade man här och var. Där fanns valsverksarbetare, mejslare, byggnadsarbetare med flera.

   Middagstiden inföll och många arbetare gick hem. Ett femtiotal dröjde kvar. Så blev klockan halv två. Det förfärliga skedde. Det började braka i sydöstra hörnet av taket. Arbetarna insåg genast olyckans hela vidd. Gripna av förfäran sprang de i dödsångest mot västra sidan, då man trodde sig därmed kunna rädda livet, men där möttes de av västra väggen och taket. Takstolar, grus och stenar yrde kring dem, väggen rasade över dem, de slogs till marken, lemlästades och krossades. Och allt detta skedde på några ögonblick! Tretton dödade, ett flertal sårade och den stora byggnaden i spillror!

   Det östligaste skeppet hade i hela sin längd sjunkit in åt byggnaden och stod på ett kaos av avbrutna järnkolonner, bjälkar och stenar. Stora delar av murarna hade av takstolarna slungats ett tiotal meter inåt. Gaveln stod kvar men sidoväggarna endast till ett par meters höjd. Här och där stod en fönsterbåge lutande. Det hela var ett förskräckligt virrvarr och såg ut som ett nät, där maskorna knutits av järn, och omöjligt att genomtränga.

   Så vidtog räddningsarbetet. Omkring hundra man deltog däri. Det erbjöd oerhörda svårigheter att övervinna. Sten och taktegel låg på somliga ställen till flera alnars djup och så de väldiga takstolarna och de bräckta järnpelarna. Man arbetade med förtvivlans krafter för att om möjligt rädda en kamrats eller anhörigs liv. Man hoppades i det längsta att kunna bärga så många som möjligt. Men döden hade inte varit skonsam. Döda och sårade drogs fram efter varandra. Oavbrutet fortgick arbetet, så mycket tyngre genom dess sorgliga art. Gråt och klagan härskade, och gripande scener ägde rum vid de dödades eller sårades framdragande och vid deras forslande från olycksstället. Då räddningsarbetet vid fyratiden var avslutat, hade man tretton döda och ett tjugotal sårade.

   Ytterligare en arbetare dog på sjukstugan strax efteråt. Således var de fjorton, som omkommit genom den förskräckliga händelsen. Bland dem fanns såväl barn som ynglingar, män i sin bästa ålder och gubbar. Se här listan över de döda:

Förvalsaren Gustaf Nordberg, född 1864, Nordberg efterlämnar hustru och två barn.

   Vällaren E G Holm, född 1852. Holm efterlämnar hustru och fyra barn. Hustrun ligger mycket svårt sjuk, och därtill lär det vara ytterst fattigt för dem.

Kolfataren Erik Andersson, född 1849, och hans son Karl Johan, född 1877. Andersson efterlämnar hustru och fem barn.

Hyttarbetaren Lars Berglind, född 1845. Berglind efterlämnar hustru och en dotter.

Stålverksarbetaren Olof Gustafsson, född 1836. Gustafsson efterlämnar hustru och två döttrar.

Jordbruksarbetaren Per Ahlbom, född 1843. Ahlbom efterlämnar två barn.

Extra arbetaren Carl Erik Bergqvist, omkring tjugoett år gammal, född i Berg, Torsåker. Bergqvist som var nygift, efterlämnar hustru och ett barn. Barnet är något över en vecka gammalt. Hans hustru ligger svårt sjuk.

Extra arbetaren Fredrik Heuro, ogift, från By Socken i Dalarna.

Extra arbetaren Per Lindblom, ogift, boende i Torsåker.

Extra Arbetaren P E Pettersson, ogift, från Öster Färnebo.

Extra arbetaren Karl Fahlén, ogift, omkring tjugoett år, från Fagersta.

Johan Söderblom, femton år.

Gustaf Öberg, tolv år.

   Så fort det kunde ske forslades de sårade till brukets sjukhus. Lyckligtvis fanns riklig läkarehjälp, i det att doktorerna Hesselgren och Hiller från Storvik, von Sydow från Göteborg samt Winblad från Krylbo anlände vi fyratiden. Damer på bruket hjälpte läkarna och för övrigt gjorde man allt vad göras kunde för de sårades vård. Efter ungefär tre timmar var alla förband lagda, och klockan halv åtta gick ett extratåg till Gefle, medförande de åtta svårast skadade. De lades i en boggivagn. Sex man medföljde för tillsyn över de skadade. Tåget stannade i Tolvfors, där åtta hästar och flera bårar väntade för nedforslingen till lasarettet, dit de sårade anlände varma och jämförelsevis välbehållna.

   De, som förts till Gefle, var:

Arbetarna J Boberg, F J Pettersson, Axel Hagström, Robert Lundvall, Lars Ädel, Per Olof Engström från Öster Färnebo och Johan Engström samt extra arbetaren C E Andersson.

De dödades kroppar blev förskräckligt lemlästade, och somliga blev nästan till oigenkännlighet vanställda. Man berättade för oss, att snören ibland måste användas för att binda fast lemmarna vid deras respektive kroppar.

Av de till Gefle förda är flera allvarligt skadade. Särskilt är Lundvall mycket illa däran genom de brännskador han fått. Hagström är också svårt skadad. De öriga sårade har fått mindre skador och torde inom kort vara friska.

   En arbetare berättade för oss, hur han strax före olyckan befunnit sig i sydöstra delen av huset. Han tyckte sig då se att takstolarna sjunkit en aln. Till en person som kom körande förbi, anmärkte han också detta, varpå denne svarade, att det nog inte skulle dröja länge, förrän taket störtade in. De avlägsnade sig därifrån, men hann bara några steg därifrån, innan den förstnämnde plötsligt hörde ett förskräckligt brak bakom sig. Han vänder sig om och får då se byggnaden förvandlas till en ruinhög. Några ögonblick till på samma plats som förut och han hade varit dödens!

   Tre arbetare flydde in i en utbyggnad, som begagnades som sliprum och därifrån för övrigt verkets pådragning skedde. På det viset lyckades de rädda sig. En fjärde arbetare, som inte vågade följa de andra in i utbyggnaden, för han trodde, att den skulle störta samman, ville fortsätta, men blev ögonblickligen dödad och begravd av den nedrasande muren. Han blev svårast tilltygad av alla de dödade. Huvudet blev nästan slitet från kroppen och en benet avslaget. Det var för övrigt den ovan nämnde Nordberg.

   Strax utanför låg de flesta dödade. De hade försökt springa ut genom utgången där järnvägen går fram, men de blev dödade och krossade av den nedrasande väggen. De låg nästan i en hög.

   En arbetare höll på att med häst och släde köra tegelsten därinne, då olyckan inträffade. Så väl karl som häst dödades. Hästen satt så fastkilad, att tjocka järnstänger måste klippas av innan man kunde få loss honom. Släden blev, märkligt nog, oskadad.

   Av de på taket sysselsatta skadades en, Heuro, så svårt, att han strax efter ankomsten till sjukhuset avled. En av de övriga tre infördes till Gefle. De två andre är obetydligt skadade.

   Om orsaken till den hemska olyckan vet man ännu ingenting med visshet. Man tror det vara snöns fel, men av alla de arbetare, som vi talade med därute, fanns det ingen, som ansåg denna vara orsaken. De förklarade tvärtom, att den snö som fanns på taket, var så obetydlig, att någon olycka av den inte kunnat uppstå. Den snö som fanns, låg i det nordöstra hörnet, raset började i det sydöstra.

   På frågan, om man inte förut märkt något, svarades att takstolarna visserligen böjt sig, men man hade inte ansett det oroande. Dessutom hade ju redan snö skottats från taket för att man skulle vara så mycket säkrare.

En kommande undersökning skall väl blotta orsakerna.

   Det var vemodigt att stå därute och tänka sig, att senast dagen förut idogt arbete här försiggått. Strävsamma män hade där arbetat för sig och de sinas uppehälle. På olycksdagens morgon hade de som vanligt gått till sina sysslor. Den minste hade kanske jollrat fram sitt avsked till dem och husmodern hälsat med ett, välkommen åter. Men så stod inte skrivet. Nyss var där kraft och hälsa, liv och verksamhet. Nu bara död och fasa, sorg och elände.

   Ur många hem är lyckan försvunnen. En objuden gäst har i stället där gjort sitt inträde.

   Så skifta tingen!

   Bredvid oss står en gosse. Tårarna tillra utför kinderna på honom. Så talar han om att hans far och bror blivit dödade. Hemma hade han fem små syskon och modern var sjuk. Därtill var det mycket fattigt. Vilket slag är inte allt detta för den arma hustrun!

   Där borta kommer en gammal man gående. Hans son är en av de omkomna. Fadern frågar, om några av sonens tillhörigheter setts till. Där står en stövel vid väggen. Han griper tag om den. Det är ju en sak som tillhört hans son.

De glittrar i de kärva männens ögon och deras läppar darra, då de tala om sina olycksaliga kamrater. På ytan är de ganska lugna, men inunder storma känslorna. De gör inga förebråelser mot sina förmän eller andra. De är resignerade, men det är en resignation som griper.

   Och de förolyckades hustrur och barn sedan! I byggnaden däruppe i backen ligger under vita bårtäcken de stelnade kvarlevorna av vad de ägt kärast på jorden. Där göms kanske en make och far, en son eller bror, för evigt sluten i dödens armar.

De vid olyckan skadade, som var väntade vid lasarettet i Gefle, fann där lasarettets fyra badrum med deras åtta badkar uppvärmda, så att alla de åtta skadade genast kunde föras till badet.

   Därefter fördes de in i operationssalen, där de togs emot av överläkaren Bergh och underläkaren Montell samt av sex sjuksköterskor.

   Operationerna tog närmare tre timmar, och vid tolvtiden på natten var alla förbundna och förda till sina sängar.

Av de åtta är en äldre man livsfarligt skadad, särskilt i huvudet, samt en femtonårig yngling så illa bränd, att man inte hyser mycket hopp om tillfrisknande.

   Ännu har ingen av de skadade avlidit på lasarettet.

Enligt telefonmeddelande till oss i dag, ägde polisförhör rum i lördags från klockan halv ett på dagen till klockan sju på kvällen. Förhöret leddes av länsmannen i Torsåker, Nordenmark, emedan länsman Andersson är tjänstledig. Herr Andersson var dock närvarande. Alla arbetare, förmän och ingenjörer, som kunde anses ha vetskap om olyckan, förhördes. Ingenjör Odelberg lämnade en skriftlig uppgift, som befanns vara i huvudsak överensstämmande med vad under förhöret framkom.

   Av de döda var två, vällaren Holm och stålverksarbetaren Gustafsson försäkrade i Dalarnas försäkringsförening för tusen kronor vardera. Nämnda förening omfattar en mängd bruk inom Dalarna och Gästrikland. Varje försäkringstagare betalar fem kronor i årlig premie för ett försäkringsbelopp av tusen kronor. Skulle årliga premien fem kronor överstigas, betala de respektive bruken det resterande.

   För Holms familj torde försäkringsbeloppet vara synnerligen välkommet. Holm efterlämnar, som ovan nämnts, en svårt sjuk hustru och fyra barn i ytterst fattiga omständigheter.

Av de sårade arbetarna var tre stycken försäkrade i nämnda förening.

   Begravningen av de omkomna skall äga rum på onsdag.

   Disponent Eriksson är nu hemkommen till bruket.

Hofors Historia Bild 1:3. Arbetarna som byggde valsverket 1894. Valsverket rasade sedan den 8 februari 1895, varvid 15 personer omkom i den svåra olyckan. 

   Jag är född den 9 mars 1888 i Hofors. Mina föräldrar, Anton Zetterström och Anna-Stina Zetter­ström född Tjernell, bodde på gamla Hagagatan 12, på nedre botten på baksidan ingång till höger. Där såg jag först dagens ljus och där började min tillvaro i denna värld.

   Min far har berättat att den dag jag blev född var det mycket snö och sträng kyla. På den tiden fanns inget BB eller någon barnmorska på Bruket (Hofors bruk). Utan man måste åka till Torsåker (Hofors tillhörde Torsåker på den tiden) för att hämta barnmorska. Min far måste låna häst och släde och fara ut i denna stränga kyla och hämta barnmorskan fru Grö­ning. Far sa att det var så kallt så han måste springa bredvid släden för att hålla sig varm. Fru Gröning var så påpälsad så hon klarade sig bra. Under sådana förhållanden kom jag till denna världen.

   Jag tyckte om att få vara med och köra häst. Hur än vädret var så gick jag till stallet på mor­gonen för att få vara med att köra. Det var mitt största nöje då. Jag var då ca sex år. Jag var alltid med en gubbe, som körde ved till bruksfolket. Han hette Per Ahlbom men man kallade ho­nom för ”Pinn Petter”. Han fick öknamnet därför att det var så mycket pinnar med i vedlas­sen. Han körde också tegel till gamla martinugnen nr 2, som då var under byggnad. Jag var med honom under förmidda­gen och körde tegel. På eftermiddagen var han ensam, jag var inte med. Det var en feb­ruaridag 1895, den dagen blev en sorgens dag för det lilla bruksamhället.

   Jag och mina lekkamrater var ute på gården det var mycket snö. Vi byggde snöslott och gjorde snögubbar det var blidväder och snön var kram och det var roligt att leka. Men i ett nu blev det slut på leken. Ett hemskt brak hördes, stora rökmoln förmörkade himlen, vi blev alla så för­skräckta. Vi sade, vad är det som har hänt? Män kvinnor och barn sprang av och an och det var en uppståndelse utan like. Vi fick då höra att valsverkstaket hade rasat. Det blev stor sorg och förstämning i det lilla bruket. Det var 15 som fick sätta livet till. Bland de döda var också Per Ahlbom ”PinnPetter” och hans häst. Han var med ett lass tegel till martinugn 2 då raset inträffade. Om jag hade varit med honom på eftermiddagen hade jag också fått dela samma öde. Men min tid var inte ute.

   Jag såg alla dessa kistor stå på golvet i den gamla likboden i Hofors (likboden är kvar än i dag 1964). Jag såg på begravningsdagen när detta långa sorgetåg körde till Torsåker. Det var 84 hästar och slädar. I täten kördes de döda (kistorna) på vedstigar, smyckade med granris. Det var så kallt den dagen så man bredde ut filtar på backen (kyrkbacken) att stå på så att man inte skulle frysa fötterna av sig.

   Det finns en stor gravsten på Torsåkers kyrkogård. Överst på denna sten står namnet Albom. Det var alltså den mannen som min farfar åkte med som barn.

   Källa: Leif Zetterström vars farfar var den lille pojken som senare i livet skrev sin berättelse.