Getån och Getängen.

Berättelsen tar oss med till den tid för länge sedan då danskar och andra illasinnade fann det tillåtet och fullt just att gång efter annan invadera landet. Troligen rör det sig om 1400-talet ty skogen gick långt närmre inpå knutarna i Valls by än den gör i våra dagar, och den breda ån med sitt vadställe mitt i byn bildade sjöar både i öst och i väst, vilket allt kringskar och minskade åkerarealen.

Som det hänt förr hade karlarna i Torsåker nu på vårsidan gjort gemensam sak med dalgubbarna, gått man ur huse, som det hette, och följt dem söderut för att driva den näsvisa fienden ur landskapet. Som det likaledes hänt förr blev det kvinnornas lott att sköta hus och hem, bruka jorden och transportera avkastningen till försvarslinjen nere vid Dalälven. Att det blev knappt på bordet för dem själva och barnen hörde liksom till ordningen. De hade en viss vana vid det, menade ”Karls Lars”. Och de hade minsann inte varit bättre på den danska fogdens tid, han som nu tagit till benen med hela sitt anhang och som männen föste framför sig som en fårskock, efter vad det sades.

Men hemma i Vall funderade emellertid kvinnorna på om inte också de i sin tur skulle kunna utföra något storverk i karlarnas frånvaro och överraska dem med vid hemkomsten.

Och de behövde inte fundera så länge på den saken.

Nedom byn fanns nämligen vid den här tiden ett vidlyftigt kärrartat område, som sträckte sig ända upp mot Prästhyttan. Getängen fick det heta ty på tuvorna växte ingenting annat än starr och tåtel, som endast ”gettren” höll till godo med. Ofta låg förresten hela arealen överflödad av den från de södra sjöarna kommande Getån, vilken här liksom tappade bort sig själv och inte visste vart den skulle ta vägen.

Träsket, vars jordart dock tycktes vara godartad svartmylla och lera, tillhörde gemensamt Valls och Fors byar, men någon bestämd gränslinje hade aldrig blivit dragen eller ens ansetts behövlig för äganderättens vidkommande. Så värdelöst ansågs området vara.

Och vad gällde de dådlystna planerna om inte just detta; Getängen skulle dikas ut helt enkelt och förvandlas till en välbehövlig sädesbärande åker, och den nyupptagna kanalen skulle samtidigt, alldeles på köpet, bli en gräns som på ett naturligt och självklart sätt delade upp området mellan de två byarna.

Uppsåtet och förslaget till det storstilade projektet kom, som sagt var, från de företagsamma kvinnorna i Vall men det måste erkännas att det strax vann vederbörlig anklang hos medsystrarna i grannbyn Fors, vilka ju gick där i samma trista civilstånd som de själva.

Beslutet följdes snabbt av handling som det så ofta gör när kvinnor får råda. Det var ju för övrigt redan långt lidet fram på vårsidan. Här gjordes inga utstakningar eller kartritningar eller ens en ansökan om subventioner. Sträckningen var ju given på förhand, arbetskraften likaså och det hela var mycket enkelt. Kvinnorna i de båda byalagen behövde bara dela upp sig för skiftgång, ty det ordinarie arbetet måste ju skötas i vanlig ordning för att inte bli lidande. Första dagen stod vallbylaget och grävde och skyfflade till knäna i den nya strömfåran och avlöstes nästa dag av kvinnfolket från Fors. Märkvärdigare än så var det inte.

Men, vad det nu berodde på, redan denna första dag hade riktlinjen så att säga spårat ur. Självfallet fanns det ingen egoism bakom detta snedsprång, det ville inte ”Karls Lars” påstå, snarare ren arbetsyra, men faktum att då forsbylaget följande morgon enligt avtalet inställde sig på arbetsplatsen såg de med häpnad hur den nya kanalen fått en riktning rakt in i vassen, kunde man säga, på det område som dock måste anses hörande till Fors by. De häll emellertid god min, det hela var ju inte heller av någon betydelse, grävde och skyfflade nu bara själva i sin tur åt motsatt håll och stod innan kvällen långt inne på vallbyområdet.

Utan att låtsas om annat än att allt gick redigt och planmässigt till, och med undvikande av rådplägning med motsatta parten om det sällsamma resultatet, fortsatte grävandet, berättade min sagesman. Grävde det ena laget mot öster så ansåg bara nästa dag det andra laget sig förpliktat att gräva mot så långt det orkade och dagsljuset varade. Vid midsommartid då dagarna var långa, blev krumbukterna stora och vackra, för att mot hösten då dagsljuset avtog bli allt mindre och liksom även något liknöjdare.

Men då hade man också omsider nått fram till Hooån och storverket var fullbordat. Getängen var besegrad. Ett fantasifullt, originellt vattendrag, Getån i ny tappning, hade sett dagens ljus.

Till helgumässa kom karlarna från de krigiska bedrifterna och såg, tvivlande på sina ögon, hur den vackert slingrande Getån på ett alldeles nytt, underbart sätt, tämjd och kuvad flöt genom torrlagda ängsområden.

Vid den hugneliga anblicken kände de sig själva så till den milda graden tillplattade att de alldeles glömde skroderandet över sina egna bravader, omtalar traditionen. Hundra tunnland bördig åkerjord, kanske mer, hade kvinnornas företagsamhet skänkt dem, och jämförande den bragden med sitt eget löjliga tidsfördriv, skämdes de rent av att omnämna att de själva föst ett eller annat dussin danskar i Dalälven.

På detta sätt berättade ”Karls Lars” hur Getån kommit till och fått sin fantastiska, kvinnligt kurviga utformning. Det fanns andra legender också om Getåns tillblivelse, framhöll han, i vilka Söderåstrollen figurerade, men detta höll min sagesman för att vara rena fantasier. Traditionen om vallbykvinnfolkets initiativtagande och målmedvetna strävan ansåg han däremot som både tilltalande och beaktansvärd.

Och inte tu tal om att berättelsen var sann. ”Karls Lars” tog, till syn för sägen, mig med sig ner till Getängen, som liksom vattendraget, ännu efter ett halvt årtusende bär sitt gamla namn, men där årsväxten, nu i juni 1942, liksom förr om åren gav förhoppning om god skörd. Han visade mig här hur Getån, lydigt och ödmjukt krumbuktande, följer den fåra som 1400-talskvinnorna på sin tid i all finurlighet gav den. Ej utan lokalpatriotisk stolthet trodde han sig därvid kunna påvisa ett tydligt övertag från sina egna anmödrars sida. Och det kunde ju till och med jag se. Effekten av vallbykvinnornas dagsverken kunde ingen ta miste på. Trots motpartens ansträngningar syntes Getåns hela lopp, med alla sina bukter och krumsprång förvisso liksom beskriva en vid båge in över Fors område.

Berättat av ”Karls Lars” för William Eriksson.