Sid 2

Lars Hedvall, som innan han blev gruvbyggare, var dräng i Vall, berättade om arbetet på trösklogen. På det väl rensopade loggolvets tjocka plankor breddes ett ”framlägg” av de inhöstade sädeskärvarna. Dessa måste vara fullständigt torra, ett oeftergivligt villkor, som nödvändiggjorde de i varje by förekommande, ”riorna”, torkhusen. Banden löstes och kärvarna ristades med ”ryskivan”, en tvågrenad trägaffel, och lades tillrätta, ej för tjockt, i två rader med axändarna mot varandra.

Efter denna förberedelse kunde arbetet börja.  Gubbarna spottade i nävarna, fattade sina slagor i fasta grepp och gick till utgångspunkten vid var sin sida av logen. Några uppmjukande slag utdelades liksom på prov och för att driva morgonstyvnaden ur lederna, men länge dröjde det inte förrän slagorna liksom av sig själva föll in i den avmätta takten med cirka 30 slag i minuten.

Då ungdom, i synnerhet kvinnlig ungdom, vilket enligt Hedvall ej var ovanligt, deltog i tröskningen, gick arbetet vanligen under sång till slagornas ackompanjemang. Visor och psalmer avlöste varandra. Var de tröskande fyra, det idealiska antalet på en tröskloge av ordinär storlek, och slagorna föll i tät följd, ett, två, tre fyr, ett två, tre fyr, var det rent av svårt att tiga. Slagljudets rytm lockade till sång. I ett tremannalag däremot blev det aldrig någon fart på sjungandet. När endast tre slagor gick var det liksom om dessa för sig själva ideligen upprepat ett klagande tema, fattas en, fattas en, med en fjärdedels paus i varje takt.

Slagan, någon gång även kallad ”bultslagan”, var ett redskap som bestod av tre delar, det rundtäljda en och en halv meter, långa skaftet eller stören av gran, den smidiga cirka en meter långa ”tenen”, av obarkad rönnvidja samt i änden av denna den rundsvarvade, tunga ”klubban” eller ”bulten” av björkträ, spetsad uppåt och där fastsurrad vid ”tenen” med grov becktråd. ”Tenen” fasthölls vid stören av ett ålskinn, vilket sades ha utgjort ett på samma gång smidigt och slitstarkt och således mycket lämpligt slagläder. Det var nitat och säkert fastbundet vid ”tenens” övre ände, men löst lindat i en nedskärning runt störens spets, en anordning som sålunda tillät ”tenen” med klubban att svänga runt vid tröskningen.

Den redan omnämnde ”Värmlandströskarens” slaga avvek dock till konstruktion och storlek från de vanliga slagorna i byn. Klubban var nämligen försedd med en nitad järntråd och ägde en slagyta av åtta till nio decimeters längd. Den hade en ansenlig tyngd men var naturligtvis på samma gång mycket effektiv.

Varv efter varv gick slagtröskarna över den utbredda säden och av klubbornas nötta slagsida på ännu bevarade slagor, framgår att de gick medsols och att slagen föll till höger. En och annan vänsterslaga kan dock även påträffas. Slagtröskningen ägde sin egen teknik, som, rätt inlärd gjorde arbetet till en lek, sparade krafterna utan att slaget därför förlorade i tyngd och styrka.

Det gällde att svänga slagan så nära sin egen armbåge som möjligt, ty det hände eljest att den mötande kamraten kunde få ett slag över armen som kändes länge. Tröskaren kunde även få en smäll i huvudet av den egna slagan, om den fördes oskickligt eller lättjefullt. De halvtröskade sädeskärvarna vändes nu med händerna varpå tröskningen fortsatte i samma takt tills axen var fullständigt urtröskade. Då togs åter ryskivan till hjälp, halmen skakades och lades upp i ladan där den bands i knippor.

Kvar på logens golv låg sedan den gula säden i en lång sträng, och var ännu blandad med ”agnur” och ”halmstubb”. Alltsammans sopades ihop och östes med en skopformad träskovel upp i en binge vid logväggen, varefter nästa ”framlägg” breddes ut och bearbetades på samma sätt.

När tröskningen avslutats vidtog ”kastningen” av ”säsdrösen” för att skilja lätta korn ”slymsä” och ”agnur” från den fullgoda säden. Bingen vid logväggen öppnades genom brädernas borttagande och det dyrbara, doftande innehållet strömmade ut på golvet. Detta var ”säsdrösen”. Intill denna, på en låg pall, satte sig så den som skulle utföra arbetet och hans enkla redskap var en liten kastskovel av trä, som han förde med ena handen. Kastningen av säden var ett enformigtgöromål, som dock krävde både intresse och omsorgsfullhet. Den rätta snärten i varje kast fordrades för att få säden att sprida sig i luften. Till hjälp åt arbetet fanns på många trösklogar några hål i porter och väggar att öppna mot vindriktningen varigenom ett lätt luftdrag frambringades. På detta sätt kastades ”drösn” från logens ena vägg till den andra varvid de lätta agnarna skilde sig från säden och föll till golvet och sopades undan. Kastningen upprepades om så erfordrades.

Genom ett stort runt rissel, en meter i diameter, vars botten bestod av flätade träspjälor med cirka två centimeter stora, fyrkantiga hål, skakades eller risslades därefter säden. Härvid stannade alla ännu hela och otröskade ax samt halmstubb, och dylikt kvar i risslet. Dessa rester bultades ånyo på loggolvet med slagan och risslades sedan ännu en gång.

Slutligen sållade säden. Ett såll av ungefär samma storlek som risslet förut, men med botten av kalvskinn vari små fyrkantiga ter till fyra millimeter stora hål var svedda, användes för detta ändamål. Vid denna procedur, som avslutade arbetet på trösklogen, avskildes den fullgoda, väl ”matade” säden från den sämre.

”Strinn sä” som den fullgoda säden kallades, uppsamlades efter avslutat arbete i lårar, medan ”slymsä” och ”agnur” förvarades i ladugårdens foderhus och anrättades som ”sörpa” det vill säga blandades med vatten, havremjöl och litet salt till ett av korna omtyckt vinterfoder.

Vid 1880-talets början var slagtröskningsmetoden helt och hållet övergiven i Vall liksom i Torsåkers övriga byar. Vattenhjulsdrivna tröskverksmaskiner av olika konstruktioner, hästvandringar eller mindre tröskverk dragna med vev och handkraft gjorde sitt intåg i byar och gårdar och slagorna togs aldrig mer ned från logväggen. År 1892 uppsattes ytterligare sex tröskverk av en större och kraftigare typ vid vattenfallen och nu kunde även rågen ”maskinas” utan risk för att tröskverket skulle storkna. Byalagens bönder hade där i allmänhet varsina ”maskindagar”, då de hjälptes åt att få arbetet raskt utfört.

Numera tillhör även de vattenhjulsdrivna tröskverken ett ålderstiget, förgånget och glömt tidsskede. Utvecklingen har gått fort och det är redan åtskilliga år sedan det sista vattenhjulet vände sig i forsen. I vår elektrifierade och motoriserade tid har varje bonde sitt eget moderna, ofta Torsåkersbyggda tröskverk hemma vid gården, eller till och med ute på åkrarna. Där hörs under höstdagarna det sugande vinet från tröskmaskineriet, ett ljud som övergår i ursinnigt fräsande då sädesbanden matas in och i ett ögonblick delas upp i säd, halm och agnar.

Men i ”reskapslire” eller på logväggen hänger ännu några exemplar av de slitna redskapen kvar från handtröskningens dagar och i Valls by kan man ännu träffa på ett par eller tre åldringar som, om än med styvnade armar, kan demonstrera hur de själva förde sina slagor en gång i tiden.