Torsåkers Fotohistoriska Sällskap

Vall

Personporträtt

Bildsida 1

Har Ni information om bilderna klicka på länken
INFO

Åter Vall Personporträtt Index

Löv i Vall                                                

Ett diktaröde. Åren strax före 1920 började en allmogeskald bli känd i Gästrikebygderna för dikter av omväxlande innehåll, som han flitigt publicerade i Norrlands- Posten, Gävle. De lästes med intresse, alla frågade vem ”Löv i Vall” egentligen var, ty så signerade han sina alster, och snart kunde dikternas upphov lokaliseras till Valls by i Torsåker, om vilken också många av dem handlade.

Orsaken till den uppskattning och popularitet, som dikterna rönte, var deras folkliga, enkla och lättfattliga form samt det fyndiga, ofta tids- och hembygdsbetonade, innehållet.

Du kära socken, min hembygds trakt,

min tanke drages till dig med makt.

Var by jag känner, var sjö, vart berg,

var gård och koja till form och färg.

På vägar, stigar närhelst jag vill,

min tanke färdas båd` från och till.

Men Vallbyheden är utan tvist

den plats dit tanken går först och sist.

Ty där står kojan vid tjärnens rand,

min egen koja med trädgårdsland.

Med Söderåsen som ständig vakt –

Jag hälsar kärligt min hembygds trakt.

Men frånsett diktningen var Erik Löv – som hans kyrkboksförda namn lydde – redan dessförinnan en välkänd figur, bosatt vid Astjärn på Vallbyheden. ”En pigg och trevlig karl, precis som hans verser”, presenterades han av redaktör E Serrander.

Född i Folkärna den 2 juli 1866, kom han tillsammans med föräldrarna redan i fyraårsåldern till Torsåker. Familjen bodde först i Hoo, sedan i Prästhagen och stannade slutligen på Vallbyheden. Sin poetiska ådra, vilken han uppfattade både som en gåva och en belastning, kunde Erik Löv anse som ett arv från modern, Sofia Andersdotter, född 1828, död 13 januari 1914. Fadern Gustav Andersson, dog i april 1914 av sorg efter makan. Även modern var nämligen själv en flitig skribent, författade sånger och psalmer, vilka hon själv framförde. Vida känd på sin tid blev den hyllningsdikt på sju verser, varmed hon hyllade kung Oscar II vid hans besök i Torsåker-Hofors i augusti 1875, i samband med invigningen av järnvägen Uppsala-Storvik. Dikten överlämnades därvid till honom i Torsåkers kyrka och kungen, som ju själv var en lyckad versmakare, rördes djupt sägs det, av innehållet, gladdes över den folkliga, vördsamma hyllningen och överlämnade 100 kronor till sin kollegiala undersåte.

Och sången, som vid samma tillfälle tonsattes av J A Josephson och framfördes för kungen, publicerades i oktober 1875 och sjöngs allmänt i socknen under lång tid. Den är senare också införd i ”Från Torsåkers socken och bergslag”, 1927. De båda första verserna lyder:

Vi hylla konung Oscar i dag med denna sång.

Af glada, varma hjertan, af kärlek, ej af tvång.

Att bära kungakronan du valdes ofvanfrån,

blif lik din faders fader, om oss så huld och mån.

Hell, för ditt valspråk kära, ett vitsord af din själ.

Hell, att du dig bemödar för brödrafolkens väl.

Vår förbön, tro och kärlek förljufve dina dar.

Vår gud bevare kungen, de kära ock, han har.

Erik Löv var, som många med diktarpåbrå, en orolig, rastlös själ. En flyttfågel i sin ungdom, försökte han sig på allehanda arbeten och anställningar och lämnade dem efter hand för andra. Gick i tjänst vid Hälsinge regemente som rotesoldat för Bro, Ovansjö, men fullföljde inte heller denna linje. Han var soldat 1898-1906.

En gång vid den här tiden, eller år 1895, hade Erik Lövs 30-åriga liv så nära nått sitt bråda slut. Han var anställd vid Hofors bruk och tillhörde det arbetslag, som den 8 februari detta år begrovs under raset, då den nya valsverksbyggnaden störtade samman under snöns tyngd, varvid 15 av arbetarna dödades. Löv undgick kamraternas öde därigenom att han, till följd av det stora snöfallet och den långa, svårframkomliga arbetsvägen, lyckligen stannade hemma den här dagen. Han bergrundade ofta efteråt det underliga i att samma häftiga snöfall, som å ena sida förorsakade kamraternas död, skulle å andra sidan, genom att blockera vägarna, bli orsaken till att hans eget liv räddades.

Arbete i vita kalkbrott och svarta järnmalmsgruvor, som hans hemsocken var så rik på, omväxlade i fortsättningen med rallarliv och agenturer. Och under hela tiden mediterade han, gick och plågades av diktarsjukan, men fann då och då slående ord och träffsäkra uttryckssätt och skrev ned sina funderingar, alltid på rim:

Nu sätter jag mig neder på ändan vid mitt bord

och pennan jag bereder att nedskriva ord,

som länge jäst därinne i mina tankars vrå,

om baraste mitt minne de rättaste fann på.

Var glad du ej begriper, du som är frisk och sund,

hur diktarsjukan kniper sitt offer tid och stund.

Hur pulsen som en slägga slog, när ett rimslut tröt,

hur näsan ville lägga i världsallt sig i blöt.

Nog sökte jag bekämpa manin, i arv jag fick,

med både våld och lämpa, men aldrig helt det gick;

den följt mig städs i spåren, likt syndens arga list,

och nu på gamla åren, blev största villan sist.

Ty det så galet hände, att jag en dag, förryckt,

till Norrlands-Posten sände en bit och fick den tryckt.

Då, Herren sig förbarme! All motståndskraft tog slut

och sjukan hos mig arme bröt omotståndligt ut.

Nu plågad av passionen, av sjukans feberhets,

jag beder redaktionen och bladets läsekrets,

de, som har råkat läsa och se mitt ondas skam:

Förlåt, att så min näsa jag låtit sticka fram.

Och går ej sjukan över, som så besvärlig blev,

jag änteligt behöver ett förskottsavlatsbrev,

som nåd vill reservera för syndigt återfall,

jag får nog anfall flera, jag, stackars Lövivall.

Ibland gjorde han rena konstruktioner, charader, där versradernas begynnelsebokstäver fick bilda namn på diktens tema:

Täck, i vackra syskonbandet,

Om dock ej i folkmängd först,

Räknas du i Gästriklandet

Stor bland socknar, om ej störst.

Åkerbruket, högt uppdrivet,

Känt av ålder är ditt järn,

Ej heller är det efterblivet

Rasens vett om eget värn.

Peka byars hyttnamn många

Allmänt ej till bergsmäns tid?

Nå ej Stollens gångar långa

Närmast sagovärldens id?

Liksom Storbergs gruvhål alla

Anges fler träd i famn.

Pojke, gissa vad de kalla

Pojkar där, och socknens namn!

År 1922 utkom ”Lövens visor, 50 dikter av Löv i Vall”, samlade i ett häfte, tryckt på Serranders tryckeri i Gävle. Omslaget, som jag ritade, skulle enligt hans anvisning illustrera ett av bokens ombesjungna händelseförlopp. Ernst Serrander, som förespådde diktsamlingen en strykande åtgång, fick rätt. Den utkom i mars och upplagan slutsåldes under året. Några dikter, till exempel, ”Våran by” skriven på torsåkersmål, som belyser skaldens syn på hembyn Vall, inleder och slår an tonen i samlingen:

I vårom socken finns ´ä en by i alla fulla fall,

som ä nå värd tä täla om: hä ä måvetta Vall.

För hän ä Söderåsn mä ”frun” som känner köpparns gång,

å framman har ett fagert skinn men bak, e rumpa lång.

Å hän finns kälk i jorlen/den börar döm nu mä maskin/

å törvströmösa finns hän mä, fö tä få dynjan fin.

Ve vallbyån bor gärvarn å den dä för döm färgat rött,

charkuteristin, som gör åv jopärmjöl å kött.

Å träst inve butitjen där handlarn säljer snus å spik

har döm just nyle fått igång en bommullsvaddfabrik.-

Hä kanske låter tokut, men hadd ja rå, så fadren vet

om int en Lövens visfabrik snart gekk mä läksitret.

Å i´n hän byn bor länsman å breve han de frälstas präst

i de välsignade guss hus där böndren trivas bäst.

Enade, gammelkörkan ä jussom mer fö fattihjon,

som int ha rå tä lägg sä  täll mä böndrens relijon.

Ja – byn ha namn sen gammart å läföll allte ha stått främst

fö ”fan i Vall” hör´n tärs om än å han va nog int sämst.

Så kanske fölkje tyttjer att byns ansendä feck en knall,

när ´n tocken kravelhans som ja, tog märkje: Löv i Vall.

Särartade individer i socknen föreställdes och lustiga eller befängda tidningsnotiser samt dagsaktuella händelser återspeglades i Lövs diktning. Likaså har de kristidsföreteelser – svält och umbäranden av olika slag – som uppträdde i första världskrigets spår, fått sin plats där i en rad ”kristidsdikter”. Bland annat redogör han för sin uppfattning om den dåtida livsmedelskommissionens ansträngningar:

Säg, vilket ämne så oss kuggat,

såväl offentligt som privat,

och som har blivit mer omtuggat

just nu än födoämnet – mat.

Och slutomdömet blir at LK ömkligen misslyckats i sina ofta bakvända strävanden:

Om förr den satsen gått och gällt

att ”maten är vår halva föda”,

så är den nu i kristidsmöda

alltså till största delen – svält.

Svårmod och melankoli, också en för skalder ovanlig

sinnesförfattning, drabbade även Löv i Vall och tog sig ofta uttryck i dikterna, som då helst sysslade med stugan vid Åstjärn:

Min lilla röda koja invid den väna Åstjärns strand!

Du är mitt hem, mitt rika bo, du är mitt fosterland.

Här levde mina kära. Här gick min trötta far till ro.

Här brast min ömma moders blick. Här knöts min kärleks  tro.

I täppan omkring kojan jag har ett litet trädgårdsland

och där bredvid två äppelträd, som bära frukt ibland.

Allt minner om min maka, min bästa vän i lust och nöd. –

Vi sådde frö en vårsolsdag. Vid skördetid var hon död.

Synbarligen var det också hustruns död 1919, som utlöste hans tungsinne och ödesbestämning.

Om själv du ägt en älskad vän, din, bästa, käraste på jord,

som läste frågan i din blick och svaret utan ord;

som delade ditt väl och ve

och gav sin hjälp båd ´först och sist

och aldrig vägde det som gavs – då vet vad jag mist.

Med åren tog depressionen oroväckande former och det mörker, som han kände alltmer nalkas, men ej kunde värja sig för, sökte han förgäves undkomma genom att uppbåda de minnen från en ljusare tid, varmed han avslutar sin diktsamling.

Träden fram, I ljusa minnen från min ungdoms ljuva tid!

Skänken tröst åt mina sinnen, åt mitt hjärta ro och frid!

Och – om bland den ljusa skaran någon mörk och dyster fe

ännu dväljes, är ej faran större, än jag den kan se.

Mörka, som ni en gång voro, ser jag eder dock ej mer;

efter gångna årens oro jag med andra ögon ser.

Eftertankens ljus har mildrat månget hårt och bittert slag

hjärtats röst har också skildrat många sonande små drag.

Träden därför fram i ljuset för min syn ännu en gång!

Lyften mig ur vardagsbruset! Sjungen mig den ljuva sång,

som kan lindra sorg och smärta, göra bunden ande fri –

livets sång, vartill mitt hjärta ständigt söker melodi.

Nervsjuk, intogs Löv i Vall i sextioårsåldern på Hemgården i Torsåker. Därifrån försvann han dock oförmodat den 6 april 1926. Förtegen, och förmodligen sinnesförvirrad. Vid efterspaningarna återfanns han två dagar därefter vid Flughem på Körberget – död – som det antogs för egen hand.

Källa: William Eriksson