Ett tragiskt kvinnoöde.

Det vi ser på bilden är ett foto som togs vid 1920-talets slut. Det är en rykande tvättgryta uppställd vid Åstjärn just där bäcken rinner ut från sjön. Platsen är Vallbyheden i Torsåker. Bilden visar den utrustning som användes då stortvätt anordnades.

Buttarna med tvättbrädan, emaljkoppen med såpan, och intill den syns en lutpulverburk. Vad vi inte ser är klappbryggan vid strandkanten där de kokta kläderna sköljdes och klappades. Ett ihärdigt slående med klappträet drev ut sköljvattnet. Det var förvisso ett hårt och slitsamt kvinnogöra, dessutom ohälsosamt, händer och armar i det kalla vattnet, knän och ryggar for också illa.

Den här bilden med tvätten, så primitiv, har en tragisk berättelse att förtälja. Det handlar om Anna Nygren som då var cirka trettio år. Fem barn hade hon fött, fyra var i livet, och längre fram föddes ytterligare två.

Hon var omgift med Gottfrid Nygren, och som nygifta hade han en anställning som arbetande rättare vid Särsta Gård. Där vid gården, under arbete skadades han så illa att detta ledde till invaliditet. Vid gården behövdes fullt arbetsföra personer. Följden blev nu att den i arbetet skadade sades upp. Han fick sparken helt enkelt. Bostaden och arbetet hörde ihop, familjen måste flytta. Enda bostad som fanns att få, blev den lilla stugan vid Åstjärn, där hennes far ”Löv i Vall” bott så länge han levde. Men arbete då, var fanns sådant för en invalid? Ingenstans! Invaliditet och gårdfarihandel hörde då ihop. Det blev så för honom också. Cykeln fick göra turer till Hofors och Sandviken med kläder vid respektive platsers avlöningstillfällen. Men den inkomsten gav minsann inget överflöd, och för att dryga ut kassan tog hustrun Anna åt sig att tvätta kläder åt den som behövde hjälp. Vid det här tillfället då kortet togs, tvättas det åt Otto Forsberg i Vall. Hon som bär vedkorgen är Forsbergs piga, Ester Larsson från Hoo, senare gift Högblom.

För Anna Nygren som står där vid tvättbutten var inte livet någon dans på rosor. När hon var endast sjutton år, får hon sitt första barn, hon gifter sig och får ännu ett barn. Äktenskapet blev kort, hennes man dog. Hon bodde då i Söderhamnstrakten, varifrån hon flyttade till Torsåker, hennes fars hemtrakt. Där fick hon ett arbete hos ”Herrgårds” i Vall, ett ohälsosamt sådant. I kallt rinnande åvatten låg hon och sköljde vadmalsvävnader och garn dagen i ända.

Efter något år träffar hon man nummer två i sitt liv. Han är änkling och de gifter sig. De får en pojke tillsammans, men han blev endast två år gammal. Ett vådaskott ändade pojkens liv. Likheten med en grå kanin och pojken med sin gråa mössa utlöste katastrofen. Efter den händelsen kommer så senare uppsägningar från arbetet på Särsta Gård.

Av sköljningen i vattenkaret när garn och vävar rengjordes, av tvättklappningar vid Åstjärn kom den sjukdom som ändade hennes liv efter flera års lidande. Reumatism bröt ner henne, armar och händer förtvinade. Sista åren blev därför sängen hennes vistelseplats. Hon dog 1945, femtiotvå år gammal. Maken föddes 1886 och dog 1959.

Berättat av Harald Westerberg som var släkt med Anna.