Torsåkers Fotohistoriska Sällskap

Stampen

   I det nedersta av åtta vattenfall som Hoån bildar under sin väg genom Bergs by i Torsåker låg fram till år 1910 ett gammalt intressant vattenverk med anor från 1700-talet. Förmodligen var det ännu äldre, och tidigare ägt av delägarna i Valls hammarlag. Det var den namnkunniga ”Stampen”, en inrättning där vadmalstyg valkades eller hopfiltades, stampades, varigenom det fick större fasthet, på samma gång som det blev mjukare och smidigare.

   Stampen låg på södra sidan av ån, mitt emot den plats där den nuvarande, åren 1902-1903, byggda kraftstationen ligger. Vattenfallet tillhörde Berg Nr 6, ”Olas”, arrenderades av hammarlaget och ingick i det stora område med ytterligare två vattenfall som kallades Vallhalla och som även omfattade ”Vallbysmians” övre och nedre härdar med ett tjugotal inbrukare. Bergskollegiets utslag av den 29 augusti 1844. Själva stambyggnaden synes ha tillhört hammarlaget och övergick efter bergsmanstidens slut till en enskild stampägare.

Inrättningen bestod av en liten byggnad, cirka 5 x 4 m, timrad, med tak av näver och takved och med två fönster mot sydost. Vid nordöstra gaveln fanns en utbyggnad där vattenhjulet, drivkraften, fanns. Detta var bröstfallsdrivet, det vill säga det drevs genom en vattenränna i brösthöjd från den ovanför liggande Stampdammen. Direkt från vattenhjulet gick den stora vattenhjulsaxeln eller bommen, en grov stock, in genom stampbyggnaden. I denna stock fanns kraftiga pluggar inborrade, en för varje av de fyra stamparna. Dessa åter, bestod av tjocka, cirka 30 cm breda plankor, vertikalt stående, som lyftes av pluggarna i vattenhjulsaxeln och nedföll av sin egen tyngd i den vattenho där tyget som bearbetades låg. En eldstad, öppen brasspis, för uppvärmning av det vatten som behövdes för arbetet, hörde också till interiören.

   Hit till stampen sändes vävar från hela socknen, försedda med gårdarnas bomärken eller nummer, för at stampas. Vid stampningen lades vävstycket veckat i en packe om 25-30 cm bredd i den nämnda trähon som i sin längd passade till vävens mått. Hett vatten, som dock ej fick vara kokande, östes från vänster till höger ömsevis över tygpacken i hon. Därpå lösgjordes de upphängda stamparna och fälldes ner över tyget. Och så kunde arbetet börja.

   Dammluckan drogs upp och vattnet strömmade in mot vattenhjulet som sakta började rotera. Pluggarna i bommen, som passade in mot hak i stamparna, fattade tag i och lyfte dessa till en höjd av 5-6 dm varifrån de automatiskt frigjordes och av sin egen tyngd dunsade ner på tygpacken i hon. Bakre sidan av hon var platt. Stamparna, som var snett avfasade och längsrefflade i sin nedre ände, följde den platta sidan och utövade därigenom samtidigt med stampningen ett starkt sidotryck på vävpacken så att denne oavbrutet pressades mot hons runda framsida där den tvingades att vända sig över, gå runt och långsamt rotera under stamparna. Vattnet i hon skvalpade delvis bort samt kallnade varför nytt, hett vatten oupphörligen måste tillsättas.

   Då stampningen ansågs färdig stängdes dammluckan. Vattenhjulet avstannade och stamparna upphörde att dunka. Dessa senare lyftes i friläge, fastsattes där med en tapp genom ett i stampen borrat hål, så att de ej kunde falla ner.

   Nu togs väven upp ur hon och rullades medan den ännu var varm upp på en stång i en träställning där den fick sitta tills den kallnat och vattnet runnit av, varefter den hängdes upp på stänger torkning, helst utomhus. Då vadmalsväven sedan var fullständigt torr rullades den åter ihop varvid det sågs till att ägarens bomärke kom ytterst. Och därmed var den stampade vadmalsbunten färdig.

   Tidigare var stampningen hemindustri och stampen ägdes, som nämnts, av hela byalaget eller samma bergsmanslag som ägde Valls hammare. Mot ersättning kunde detta även bereda vadmal åt andra byalag eller låta dessa hyra stampinrättningen. Under 1800-talets senare del och fram till 1907 var däremot en yrkesman innehavare av den, tog emot och stampade vävar åt hela socknen.

   Under sitt slutskede ägdes och brukades Vallhallastampen av färgaren Clas Richard Hultin i Vall, född 1837 i Västanfors och död 1915. Clas Richard är yngre bror till
Erik Herman Hultin född 1826, som ägde Torsåkers Ångfärgeri som låg i Wall. Verksamheten upphörde helt omkring 1907 och Stampen revs 1910. Clas Hultin kallades allmänt ”Stampgubben” i trakten och var en originell person. Han bar ett vida beryktat, långt och vackert helskägg. Men detta såg man till vardags emellertid inte så mycket av, väl skyddat och förvarat som det var, instoppat under västen. Endast söndagar och under helger svallade det fritt och välansat över stampgubbens bröst, varvid han kom att synas som en helt ny människa, högtidlig och ärevördig.

   Clas Hultin var ofärdig, låghalt, och företog de dagliga, en kilometer långa turerna från Wall till Berg och åter, i sin eka, uppför och nedför den slingrande ån. För att därvid kunna ha fri utsikt framöver sin krokiga väg satt han, vid rodden med de korta årorna, vänd mot ekans för. Detta bakvända sätt att ro kallades ”mynda”, men efter denne säregne roddare fick förfarandet vid tiden för sekelskiftet 1800-1900, även allmänt heta att ”ro stampgubbe”, eller att ”ro Hultin”.

   Berättat av William Eriksson samt från annan forskning.