Torsåkers Fotohistoriska Sällskap

På gruvstämman i Torsåkers gästgivargård den 5 oktober 1802 blev samtliga gruvföretag i Torsåker sammanslagna till en enhet under namnet Allmänna Grufwebolaget i Thorsåker. Inom detta skulle Gustaf Adolphs Stoll svara för 2/7 av skyldigheter och rättigheter samt övriga gruvor, Nyäng, Göske, Storbergs, Myggbo och Penninge med vardera 1/7. Denna nybildning erbjöds att köpa Björrönningen av landshövding af Nordin, som hittills stått som ägare och terminsvis betalt utgiftsposterna under arbetets fortskridande. Gruvstämman beslöt dock att Stollbolaget ensamt skulle inköpa ”den så kallade Björrödningen med dess tillhörigheter och nybyggda hus” som landshövdingen ” för flera år tillbaka af Bergsmannen Eric Ersson i Berg inhandlat”. Bergsmännen i Torsåker och Ovansjö samt brukspatronerna Petre och Berglind som även var delägare i Stollen ställde sig dock avvisande och frånsade sig allt deltagande i affären.

Det beräknade värdet för området, som under tiden sammanräknat med kronoutskylder, Saldo för Intresseräkningar” med mera stigit till ett avsevärt högre belopp än det ursprungliga angavs för byggnaderna: 1818 riksdaler, 26 skilling och 7 runstycken, och för jordområdet: 436 riksdaler, 27 skilling och 3 runstycken, och debiterades de övriga Stollgruveintressenterna på följande sätt.

Björrönningen

Namnet och odlingarna fanns här tidigare, Berg 5, 6 och 10 hade fäbodar här. Men först 1791 uppträder Björrönningen som namn på ett gruvsamhälle.

Området, 1 öresland, inköptes detta år från hemmanet Berg nr 2 ”Erik Ers”, av Gruvbolaget, egentligen av landshövdingen i Kopparbergs län Johan af Nordin, som var delägare i Torsåkersgruvorna. Köpesumman var 277 riksdaler, 37 skilling och 4 runstycken. Varför lades en bebyggelse avsedd för gruvarbetare så långt från gruvan cirka 2.5 kilometer från Stollen räknat? Det har vi svårt att förstå. Lämpliga boplatser fanns ju på närmare håll. Vi bör dock tänka att stora avstånd i de äldre tiderna ej var avskräckande trots att de tillryggalades till fots. Många gruvarbetare hade en halv mils väg att dagligen vandra. Ännu inpå 1900-talet gick exempelvis 4 gruvarbetare, bosatta i Vibyhyttan, dagligen vinter och sommar, den oländiga cirka 4 kilometer långa gruvstigen över Körberget till Penninggruvorna, och ansåg detta ej anmärkningsvärt. Men att här, beträffande Björrönningen, en nyanläggning dit till och med väg saknades, landshövdingen i Falun och ägaren till Forsbacka, baron Johan af Nordin först inköpte området och sedan ur egen kassa satsade på dess bebyggande, förefaller gåtfullt. Vi måste räkna med möjligheten att motiv förelåg i bakgrunden som vi ej känner till.

 Utgifterna för nybyggandet här börjar 1793 med en post på 400 timmerstockar som för 8 skilling per styck köptes från förre ägaren Erik Ersson, Berg nr. Därnäst nämnes en utgift till byggmästare Norfeldt, som för 1 riksdaler gör en resa till Årsunda, för att ackordera om inköp av två gamla byggnader om 8 rum till rivning. De revs, fraktades till Björrönningen och sattes upp där. Kostnaden blev 124 riksdaler. Egendomligt nog måste bud sändas ända till Leksand efter en timmerkarl. Budet drog en kostnad av 16 skilling. Skjutsen dit och därifrån jämte matsäck för resan kostade 3 riksdaler och 16 skilling.

Mera timmer erfordrades och år 1794 for Norfeldt till Hästboskogen för uppsikt över arbetet med timmerhuggning och täljning där. Arbetet tillgick så att byggnaderna upptimrades i skogen, nedmärktes  därpå och forslades till Björrönningen där de slutgiltigt uppsattes. Soldaten Stålbåga hade ansvar för nedmärkning och transporter, och uppbar för dessa göromål 56 riksdaler och 32 skilling.

Nybyggarverksamheten fortsätter samma år med brytning av en ny väg mellan gruvorna och Björrönningen samt fällning av 80 träd vid breddning av den gamla sommarvägen till Rönningsbodarna. Mossa till byggnadernas tätning plockades i skogen under 10 dagar förmodligen av kvinnor och barn, och hela utgiften härför stannade vid 40 skilling. Ett lertag öppnades på Bergbyggarnas ägor, och ”ler” till murningen lades upp. 198 dagsverken á 10 skilling användes för ”mullbänkning” kring byggningen, fyllning under golven, kalkrostens inläggning och bränning, kalkvedens huggning, stenbrytning för grunder och spismurar, lerkappors påslagning på innertaken och så vidare. Till det sistnämda arbetet användes utom lera 1 och ett kvarts tjog råghalmsknippor á 1 skilling och 2 runstycken.

Murarmästaren hade en lön av upp till 12 skilling per dag, (cirka 24 öre), liksom snickaren Snygg från Vibyhyttan som under 68 dagar lade in golv, satte in dörrar och fönster, gjorde trappor upp till vindarna med mera. Till skorstensstockarna i bostäderna togs 5000 murtegel á 6 riksdaler och 32 skilling per tusen. Forlönen från Gammelstilla tegelbruk var år 1795 32 skilling per 100 tegel, men nästa år erhöll forkarlen endast 16 skilling per 100.

Vindarna försågs med golv, mellanbalkar och dörrar. Ett stort fähus, anpassat för 4 hushålls kreatur timrades 1796. Det kostade i uppförande 33 riksdaler och 16 skilling. Foderrum fanns ovanpå varje avdelning. Taket var av näver liksom på bostadshusen.

Ytterligare 1890 tegelstenar ”forades” från Gammelstilla. Murar och innerväggar vitlimmades. Under sommaren tillkallades lantmätare Miltopaus som delade ägorna mellan de nya åborna, och Olof Larsson från Älvdalen grävde 154 famnar diken mellan jordlotterna. Dalkarlar stod för en stor del av nybyggandet i Björrönningen.

Dt nya samhället befolkades snabbt. År 1798 var det redan nödvändigt med utbyggnad. Timmer till ännu en gård, av sammanhanget att döma tydligen den fjärde i ordningen, höggs på Hästboskogen och kördes till Björrönningen. Som de övriga husen inreddes även den för 4 familjer med vardera 2 rum. Varje rum fick en brasspis, dåtida hög standard, och Gammelstilla tegelbruk fick en ny beställning på 2000 tegelstenar. Ännu en ladugård byggdes liksom 2 vedlider. En trösklada från Berg flyttades också hit till Björrönningen, som alltmer antog ett bysamhälles prägel. Alla byggnader takades med näver och takved. Björknäver stod i ett pris av 4 riksdaler per skeppund, (170 kilo). Kollosala mängder erfordrades. Till de här sist uppsatta byggnaderna fordrades 10 skeppund taknäver enligt specificeringen. Björkarna skalades och stod sedan under sin återstående livstid med svarta stammar i hagarna.

Så var det överallt i nävertakens tidevarv.

Över denna sista byggnation i det nya gruvsamhället stod soldaten Leijon som uppsyningsman. Han uppbar härför ett arvode av 24 skilling. Under sommaren 1798 återkom Miltopaus och gick upp rågångarna för dessa nytillkomna grannar i gemenskapen.

Byggenskapen fullbordades i Björrönningen. Golvbrädor,” halvbottens, togs från Hofors, 3 par fönster= 3,40 samt glas= 4,24 från Ovansjö. Forlönen för 2 resor uppgick till 36 skilling.

 Befallningsman Insulander förrättade sommaren 1800 den slutliga delningen av röjningarna mellan åborna och debiterade gruvbolaget 8 riksdaler och 40 skilling för resa och arbete.