|
Torsåkers Fotohistoriska Sällskap |
Stafsbo Då jag var omkring 10 år gammal hörde jag, Mor Zetterqvist, Anna Andersdotter Zetterqvist född 1825, i Gammelstilla berätta vad som här följer. Hon var då omkring 80 år gammal och vad hon berättade hände någon gång på 1820-talet. Hemmanet Stafsbo är egentligen en egendom som ligger Dansarberget närmast, och var egentligen en så kallade Herrgård, och var i mitt minne på 1880-talet bebyggt med två stora manbyggnader i gammal stil vilka dock blev rivna någon gång på 1900-talets första år och ersattes med de nuvarande. Ägaren till Stafsbo under 1800-talets första hälft var en Bergsman som kallades ”Hovsektern”, (Hovsekreteraren Sundin), om detta var ett öknamn, eller hans verkliga namn har jag inte kunnat utröna, då jag inte sökt i Kyrkböckerna. Han var ungkarl och en mäkta trollkunnig man. Mor Zetterqvist tjänade piga där då hon var 23 år gammal, och hon jämte en äldre kvinna skötte ” Hovsekterns” hushåll. En morgon då ”Hovsektern” ätit frukost sade han att han skulle fara till Gustavsberg, men snart vara hemma igen. Hon såg honom gå ut på gården och dra fram ett åkdon hon kallade ”Kalesch”, leda ut en häst och skaklar, samt satte sig upp i den och for bort, hon såg honom länge då vägen gick efter ägorna med fri utsikt från gården. Då hon sett honom försvinna bort efter vägen gick hon ut i vedboden efter ett fång ved, men då hon kom tillbaka in i köket med vedfånget, satt ”Hovsektern” inne vid köksbordet, fast hon sett honom fara bort, han skrattade då hon kom in, men hon blev rädd och kastade vedfånget så veden for över hela golvet och sprang ut igen till den andra kvinnan. Om han aldrig rest någon gång utan bara trott sig se honom resa och han suttit vid köksbordet hela tiden kunde hon inte avgöra, hon hade dock inte varit i vedboden mera än ett par minuter. Om andra saker har jag även hört berättas om denna man. Även en annan otrolig händelse berättade hon, om Bergfolket från Dansarberget vid samma tillfälle. Det var i februari månad ”Hovsektern” var bortrest, och ute hade fallit mycket snö så det var väldiga drivor, det var svårt oväder, men mitt på dagen då Bergfolket kom ned ur skogen från Dansarberget, de var en hel hop, och alla hade de en stör med en ”sveppa” på, en kvast med vilken man sopade bakugnen, några av dem kom in till kvinnorna i Herrgården, bland dem var en gammal ohyggligt ful kvinna, vilken gick fram till en vagga i vilken det låg ett barn, som den äldre tjänstekvinnan ägde, hon sökte bemäktiga sig detta barn, men kvinnorna började då skrika och ropa, Gud hjälp oss, samt läsa Fader Vår, de tog då hastigt till flykten och försvann, men då de såg ut efter dem hade de inte lämnat några spår efter sig i snön, de hade förut tänkt att det möjligen var något skojarpack, men blev nu fullt på det klara med att det varit Trollen från berget. ”Man kan nog undra litet hur det kan vara med denna sak.” Ja detta berättade Mor Zetterqvist att hon själv upplevt, hon var en av de få som kunde berätta något hon själv upplevt. Berättat av Fiskaren Axel Pettersson vid Bocksten Ottnaren. |
