Torsåkers Fotohistoriska Sällskap

 






 


 Fan i Wall Bild 1:1. Dammen där "Vallbergs Mor" höll på att tvätta.
 Foto William Eriksson.





 Fan i Wall Bild 1:2. Det här är vad "Vallbergs Mor" såg.
 Teckning William Eriksson. 




”Fan i Wall”

 Om händelser som ville förklara uppkomsten av det rubricerade gängse uttrycket vilket brukades som svärord eller kraftuttryck, berättade Lars Andersson född 1866 på Vall Nr 6, följande varianter.

 På Gästgivargården i Vall satt en lördagskväll ett lag hemkomna soldater och spelade kort med en främmande karl. Natten gick och ”törsåkrane” förlorade hela sin sin sold och snart allt vad de ägde,
 åt främlingen. Då hände att soldaten Lejon, när han skulle plocka upp ett kort som han hade tappat under bordet, upptäckte att gästen hade en bockfot. Han tittade högre upp, och mycket riktigt,
 den skälmen hade horn på knäna också. Då skickade han ett bud att hämta prästen, och sen fortsatte han kortspelandet som om han ingenting sett.

 Det var redan söndagsförmiddag och prästen befann sig i Kyrkan då han fick budet. I full ornat följde han skjutsen till gästgivargården på Vall Nr 2. Då han steg inom dörren där,
 reste sig den främmande karlen, nu syntes hornen i pannan också, och alla omkring bordet kunde ju se att det suttit och spelat kort med fan själv.

 Prästen, erfaren efter tidigare nappatag med den här bedragaren, låste omsorgsfullt dörren, gick därpå fram till det blyinfattade fönstret och stack ett hål med en syl genom blyet.
 Genom detta lilla hål drev han sedan utan misskund den onde ut ur rummet. Kortspelsvinsten hade denne därvid ingen möjlighet att ta med sig, och om det var för detta han jämrade sig när han bar
 av, eller att hålet var så litet, kunde ”Karls Lars” inte säga. Men efter den händelsen ansågs det bevisat att ”Hornper” brukade ta in på gästgivargården i Vall.

 Men sedan fanns också en annan, rimligare och närmare till hands liggande, och därtill absolut sann förklaring till det fula uttrycket.

 ”Vallbergs Mor” i Vall, Anna Ersdotter Vallberg född1833, stod en sommardag på 1880-talet i bäcken vid Hyttdammen i Vall, nedanför gården där hon bodde, och tvättade kläder. Hon gladde sig åt
 solskenet, åt den vita tvätten och det vackra torkvädret. Men då hon såg upp från arbetet ett ögonblick glömde hon med ens allt det vackra. Till sin förfäran såg hon plötsligt hur självaste ”Hin Håle”
 kom farande uppe på landsvägen. Anblicken trotsade all beskrivning. Han satt högt upp till väders på ett styggt, anskrämligt, aldrig förr skådat åkdon med bara ett enda hjul, så vitt hon kunde se
 mellan buskarna. Han åkte grensle på själva hjulet, bar en hög gravölshatt, kappan flaxade som svarta vingar, och därunder, berättade hon, släpade den långa rumpan med uppåtböjd spets ända ner i
 marken. Det gick mycket fort utför backen, han var borta i en handvändning och synen upplöstes i ett moln av rök.

 I hela fyra dagar kunde mor Vallberg med det upplevdas trovärdighet vittna om den uppenbarelse av ”Belsebub” i synligt motto som hon haft. Själv grubblade hon över det onda järtecknets
 betydelse, men började till slut också bli inte så litet högfärdig över den ryktbarhet hon vann i byn genom sin upplevelse, som det förföll att hon ägde med ensamrätt. Endast för henne och för ingen
 mer bland grannarna i Valls by tycktes mörksens furste ha behagat visa sig.

 Mot all förmodan blev varslet utan följdverkningar. Ingenting hände i byn. Var spektaklet bara en ond dröm? En bedräglig sinnesvilla.

 Men så plötsligt en dag stod åter den livslevande djävulen framför ögonen på ”Vallbergs Mor”, nu till och med på hennes egen gårdsplan, till hennes bestörtning. Den här gången förföll han
 emellertid rentav mänsklig, var på gott humör, och hennes egen man, som tycktes stå på god fot med ”Hin Håle”, hade träffat honom nere på landsvägen och bjudit in honom på kaffe och en sup.
 Ty då visade det sig att det inte alls var satan, utan endast en gammal bekant, en smed från Långshyttan, som på sin egenhändigt tillverkade höghjuling gjort en resa ända till Gävle stad och nu var på
 hemväg. Bredvid sig här höll han förresten det höga, otäcka fartvidundret, och vad som för ”Vallbergs Mor” i förstone sett ut som en släpande svans, var, såg hon nu, ingenting annat än åkdonets
 lilla bakhjul med sitt stag.

 Misstaget var förödmjukande för både vett och fåfänga. I det längsta sökte likväl den snopna ”Vallbergs Mor” hålla fast vid att det trots allt varit den onde hon sett skymta mellan buskarna för några
 dagar sedan. Då hon till slut måste ge sig för faktum var det inte utan besvikelse och saknad. Smälek fick hon också utstå för sin troskyldighet. Historien spred sig i byarna och det påstås, slutade
 ”Karls Lars” sin berättelse, att det gångbara uttrycket ”Fan i Vall” också kan ha uppstått av denna märkliga tilldragelse i samband med velocipedens allra första framträdande i Torsåker.

 Efter denna tilldragelse, som ställde velocipedens ursprung i en allt annat än fördelaktig och hedersam dager, dröjde det ändå inte länge förrän uppfinningen fick hemortsrätt och medlöpare i byn.
 Trots att den dock alltjämt av många ansågs ha ett tvivelaktigt påbrå.

 Det var vid 1880-talets slut. Tillverkningen av höghjulingar var inhemsk i Torsåker, och skedde endast efter beställning hos smeden Per Johan Thorslund i Särsta, och omstrålades av nimbus och
 ryktbarhet, men nådde aldrig några höga siffror. Sina velocipeder skodde smeden med järnband och tramporna satt direkt på framhjulet, som på grund av sin enorma diameter, upp till en och en halv
 meter, kunde ge avsevärd fart åt åkningen. Men cykeln belastades därigenom med ett fundamentalt fel, sitsen måste tyvärr placeras långt fram, nästan mitt uppe på hjulet, för att den åkandes fötter
 skulle nå tramporna.

 Risken för överbalans var därför stor i medlut eller ojämnheter på vägen. ”Karls Lars” berättade att den förste ägaren till ett dylikt fortskaffningsmedel i Socknen var den unge gruvarbetaren
 Hugo Hultin född 1872 i Vall, själv en historieberättare och skämtare som få. Då han höll på att lära sig den svåra konsten att åka och kom balanserande utför backarna i Vall hände det ibland att han
 körde på huvudet över det höga framhjulet, varvid alltid det lilla bakhjulspartiet stegrade sig, kom efter i kullerbyttan och påpassligt dunsade Hugo i nacken till åskådarnas, och ej minst hans eget,
 oförställda nöje.

 ”Karls Lars” berättade de här historierna för William Eriksson den 14 juni 1939 i Wall.