|
Torsåkers Fotohistoriska Sällskap |
| Hälsobrunnens Saga Bild 1:1. Karta från 1790 som visar var Hälsobrunnen låg. |
| Hälsobrunnens Saga Bild 1:2. Teckning som
visar var Hälsobrunnen låg. Teckningen är gjord den 25 september 1966. Teckning William Eriksson. |
| Hälsobrunnens Saga 1:3. Ladan söder om
Soldatbacken. Här bredvid bäcken låg den andra Hälsokällan. Bilden är tagen den 21 augusti 1945. Foto William Eriksson. |
| Hälsobrunnens Saga ”Det var en gång”, brukar ju sagorna inledas och så måste beklagligt nog också den här berättelsen börja, som för länge sedan gått till historien. Såväl Torsåkers kyrkböcker från 1730-talet, som Abraham Hûlphers i sin Torsåkersbeskrivning 1793, omtalar den järnhaltiga hälsokälla som Kyrkoherden Johan Näsman upptog, och lät iordningställa i Vall Torsåker år 1737. Hûlphers ger den namn, ny mineralkälla och tillägger att den blev brukad några år. Förmodligen fanns källan redan förut men blev nu upptagen ur glömska och förfall, måhända rensad och kringbyggd samt offentligt kungjord och anbefalld för sina medicinska egenskaper av Kyrkoherde Näsman. Brunnsdrickandet i Vall antog periodvis en ansenlig omfattning. Källans brukande och skötsel omhänderhades av en i sockenstämman tillsatt kommite, som årsvis redovisade verksamhetens räkenskaper. Så var förhållandet även hundra år senare. I Sockenstämmoprotokollet från den 17 maj 1829 till exempel upplyser en paragraf om att, ”Räkningarna för Walls Helsobrunn maj 1828 till maj 1829 blefwo framlagda och behörigen underskrefne". Såväl vården som användningen av källan ansågs således som en hela Socknens angelägenhet. Själva räkenskaperna har jag dock ej kunnat uppspåra. Kanske har de gått till spillo vid Prostgårdsbranden 1836. År 1860 omtalas mineralkällan i Gästrikebeskrivningen av L E Åhrman, som bestämmer läget till söder om landsvägen på Valls ägor. Han tillfogar att källan är nästan förgäten men att den dock begagnades av personer i trakten vid denna tid. Söder om Soldatbacken i byn, strax invid bäcken, har också påvisats en järnhaltig källa, som dock ej vunnit samma ryktbarhet. Lars Hedvall född 1859 på Vallbyheden, har för mig berättat historien om hälsokällans fortsatta och slutliga öde. I hans ungdom var brunnen återigen upptagen och i sitt nya blomstringsskede vida beryktad för sitt sura, starkt järnhaltiga vatten, vilket ansågs i hög grad hälsobringande. Den besöktes under somrarna vid denna tid av talrika brunnsgäster, ofta komna långväga ifrån, såväl friska som sjuklingar, av vilka de senare även fyllde medtagna flaskor och krukor för att kunna fortsätta och fullfölja brunnsdrickningen som hemkur. Källan låg, berättade han, cirka 500 meter söder om landsvägen i den nordliga sluttningen, 200 till 300 meter sydväst om Åstjärnsbäcken här. Det rika vattenflödet gick här mot norr, vilket ansågs som en ytterligare merit då källans gagneliga och mystiska egenskaper prisades. Hedvall hade dock ingen kännedom om att den, trots sin nordliga kosa och övriga förtjänstfulla egenskaper, skulle ha haft en plats bland Socknens trefaldighetskällor. Men däremot hörde han ofta omtalas hur sjuklingar blivit botade från allehanda åkommor efter en tids drickande av det sura vattnet. Området där källan fanns, hette Surbrunnsänget, ett namn som bibehålles även i vår tid, ehuru de flesta ortsborna som känner namnet är ovetande om ursprunget till namngivningen. Det kallades på sin tid även Rödänget, som följd av att hela ängssluttningen ned mot bäcken ibland var rödbrun, liksom rostfärgad av det flödande källvattnet. Ja, där källan fanns, ty dessvärre måste den omtalas i imperfektum. Ännu på 1890-talet kom det folk långa vägar ifrån om söndagarna sommartid, för att dricka hälsa och krafter ur den märkliga källan på Surbrunnsänget i Vall. Men nu stod den inte längre under kommunal uppsikt och kontroll eller i kyrkligt hägn, och markägaren som ensam fick kännas vid besvär och omak av folkvandringen över sina ängar, såg inte med blida ögon på den hälsosökande processionens intrång. Han kunde själv ha gjort sig ett namn som hembyggdsvårdare, anlagt en stig ut till sin ryktbara källa, tagit den under eget beskydd, vårdat den och uppmuntrat brunnsdrickningen och de gamla tradionerna. Men intresset för hembygdsvård av ifrågavarande slag spirade knappast ännu i bygden och av detta blev ingenting ordnat. I stället ondgjorde han sig nu ständigt över hur grödan på hans åker trampades ner av de skröpliga gästerna. Och så äntligen, en dag på hösten något av 1890-talets senare år, skred lantmannen till handling i ärendet. Han tog sin spade helt enkelt och resolut, gick ut på Surbrunnsänget och grävde ett täckdike ned till bäcken från hälsokällan varpå han täckte över det anrika källsprånget med jord. Och därmed avslutades ömkligt och ärelöst den underbara sagan, ”Det var en gång en hälsobringande källa i Valls by och Torsåkers Socken". Berättat av William Eriksson den 25 september 1966. |