Torsåkers Fotohistoriska Sällskap

 






 


 I Slagornas Tid Bild 1:1. Slagtröskning.
 Teckning William Eriksson.





 I Slagornas Tid  Bild 1:2. Redskap vid slagtröskning.
 Teckning William Eriksson.


 
 I Slagornas Tid.

 Då ordet ”slagtröskning” nämns för de gamla i byn lyser deras ansikten upp och man förstår att det ordet väcker hågkomster från en avlägsen tid och ett arbete, som de, trots dess hårda villkor,
 gärna vill påminnas och berätta om.

 Här följer ett sammandrag av anteckningar jag gjort efter vad Lars Hedvall född 1859 på Vallbyheden och Lars Andersson född 1866 i Vall berättat om den ålderdomliga tröskningsmetoden,
 och med exempel visat hur den praktiserades. Därvid bör dock ihågkommas att även den äldsta nu år 1939 levande och berättande generation i sin ungdom väl sett och även något deltagit i,
 men aldrig blivit helt förtrogen med slagtröskning och därmed förknippade sedvänjor och talesätt.

 Ty i Torsåker med dess rikedom på vattenfall, vilka alla blev lediga vid hyttors och hammares nedläggelse i den ena byn efter den andra, var övergången till maskintröskning i stort sett genomförd
 redan på 1860-talet. Så var förhållandet i Vall, där en tröskmaskin tidigt uppsattes i hyttfallet. En mycket tidig datering, den 19 september 1826 i Fors byarkiv, låter oss vidare veta att Vall nr 4, nr 10,
 var delägare i ”tröskmaskinen vid Forsbybron” som nämnda dag såldes på öppen auktion för 600 riksdaler. Och ett tingsprotokoll från 1815, berättar att en ”tröskverksmaskin” fanns i
 Åsmundshyttan före denna tid. Övergången till maskintröskning var sålunda tidigt inledd i Torsåker.

 Det sägs också att här, där Bergsmansnäringen länge dominerade över jordbruket, råg odlades i ganska liten omfattning. Behovet av brödsäd togs till stor del från grannsocknarna och från Uppland
 och Västmanland, varifrån forbönderna vanligen tog råg som återfora på hemväg från Uppsala och Västerås järnmarknader. Först efter Ottnarens sänkning år 1869, och för Valls vidkommande,
 Stormurens torrläggning samma år, har rågodlingen så småningom tagit större fart. Även tidsvinsten som det upphörande bergsbruket gav, bidrog naturligtvis till detta uppsving.

 Den expanderande rågodlingen gav slagtröskningen en kortvarig renässans. De brukliga tröskverken orkade nämligen inte bearbeta den grova råghalmen. Under 1860- 1870-talen var därför
 slagorna alltjämt i gång. Det sägs vidare att också en annan orsak bidrog till att rågen alltjämt tröskades för hand medan de övriga sädesslagen ”maskinades”. Råghalmen, ”långhalm”,
 blev nämligen oskadad vid slagtröskning, knippade samman och användes som sänghalm, och såldes för samma ändamål buntvis till befolkningen på de närliggande Bruken. Likaledes avyttrades
 den oskadade långhalmen som taktäckningsmaterial till de Uppländska Socknarna, medan den i Torsåker aldrig blivit använd för detta ändamål under känd tid.

 Slagtröskningen utfördes på hösten och förvintern utan att dock någon bestämd tidpunkt var satt för dess avslutande. Oftast var det gårdens eget folk, en, två, tre, eller upp till fyra personer som
 skötte arbetet, beroende på gårdens storlek och skylarnas antal. Varje gård i byn hade sin egen tröskloge. Här började arbetet så tidigt som klockan tre på vintermorgnarna vid skenet av ett talgljus i
 träklykan. Det fortsatte tills dagen grydde, då vinterkörslorna och andra sysslor tog vid. Men i byn omtalas ännu på 1870-talet att ett par gubbar yrkesmässigt åtog sig tröskningsarbete också.
 Därvid nämns ”Värmlandströskarn” som med en slaga, större än alla andras, gick från gård till gård som en rutinerad yrkesarbetare. Den betalning som i detta fall utgick, bestod i regel av var elfte
 tunna tröskad råg. Även vid fäbodarna förekom slagtröskning i äldre tid. Där var det svedjeodlingarnas skörd som förädlades på ort och ställe.

 Lars Hedvall, som innan han blev gruvbyggare, var dräng i Vall, berättade om arbetet på trösklogen. På det väl rensopade loggolvets tjocka plankor breddes ett ”framlägg” av de inhöstade
 sädeskärvarna. Dessa måste vara fullständigt torra, ett oeftergivligt villkor, som nödvändiggjorde de i varje by förekommande, ”riorna”, torkhusen. Banden löstes och kärvarna ristades med
 ”ryskivan”, en tvågrenad trägaffel, och lades tillrätta, ej för tjockt, i två rader med axändarna mot varandra.

 Efter denna förberedelse kunde arbetet börja.  Gubbarna spottade i nävarna, fattade sina slagor i fasta grepp och gick till utgångspunkten vid var sin sida av logen.
 Några uppmjukande slag utdelades liksom på prov och för att driva morgonstyvnaden ur lederna, men länge dröjde det inte förrän slagorna liksom av sig själva föll in i den avmätta takten med cirka
 30 slag i minuten.

 Då ungdom, i synnerhet kvinnlig ungdom, vilket enligt Hedvall ej var ovanligt, deltog i tröskningen, gick arbetet vanligen under sång till slagornas ackompanjemang. Visor och psalmer avlöste
 varandra. Var de tröskande fyra, det idealiska antalet på en tröskloge av ordinär storlek, och slagorna föll i tät följd, ett, två, tre fyr, ett två, tre fyr, var det rent av svårt att tiga.
 Slagljudets rytm lockade till sång. I ett tremannalag däremot blev det aldrig någon fart på sjungandet. När endast tre slagor gick var det liksom om dessa för sig själva ideligen upprepat ett klagande
 tema, fattas en, fattas en, med en fjärdedels paus i varje takt.

 Slagan, någon gång även kallad ”bultslagan”, var ett redskap som bestod av tre delar, det rundtäljda en och en halv meter, långa skaftet eller stören av gran, den smidiga cirka en meter långa ”tenen”,
 av obarkad rönnvidja samt i änden av denna den rundsvarvade, tunga ”klubban” eller ”bulten” av björkträ, spetsad uppåt och där fastsurrad vid ”tenen” med grov becktråd.
 ”Tenen” fasthölls vid stören av ett ålskinn, vilket sades ha utgjort ett på samma gång smidigt och slitstarkt och således mycket lämpligt slagläder. Det var nitat och säkert fastbundet vid ”tenens” övre
 ände, men löst lindat i en nedskärning runt störens spets, en anordning som sålunda tillät ”tenen” med klubban att svänga runt vid tröskningen.

 Den redan omnämnde ”Värmlandströskarens” slaga avvek dock till konstruktion och storlek från de vanliga slagorna i byn. Klubban var nämligen försedd med en nitad järntråd och ägde en slagyta
 av åtta till nio decimeters längd. Den hade en ansenlig tyngd men var naturligtvis på samma gång mycket effektiv.

 Varv efter varv gick slagtröskarna över den utbredda säden och av klubbornas nötta slagsida på ännu bevarade slagor, framgår att de gick medsols och att slagen föll till höger.
 En och annan vänsterslaga kan dock även påträffas. Slagtröskningen ägde sin egen teknik, som, rätt inlärd gjorde arbetet till en lek, sparade krafterna utan att slaget därför förlorade i tyngd och
 styrka.

 Det gällde att svänga slagan så nära sin egen armbåge som möjligt, ty det hände eljest att den mötande kamraten kunde få ett slag över armen som kändes länge.
 Tröskaren kunde även få en smäll i huvudet av den egna slagan, om den fördes oskickligt eller lättjefullt. De halvtröskade sädeskärvarna vändes nu med händerna varpå tröskningen fortsatte i samma
 takt tills axen var fullständigt urtröskade. Då togs åter ryskivan till hjälp, halmen skakades och lades upp i ladan där den bands i knippor.

 Kvar på logens golv låg sedan den gula säden i en lång sträng, och var ännu blandad med ”agnur” och ”halmstubb”. Alltsammans sopades ihop och östes med en skopformad träskovel upp i en
 binge vid logväggen, varefter nästa ”framlägg” breddes ut och bearbetades på samma sätt.

 När tröskningen avslutats vidtog ”kastningen” av ”säsdrösen” för att skilja lätta korn ”slymsä” och ”agnur” från den fullgoda säden. Bingen vid logväggen öppnades genom brädernas borttagande och det dyrbara, doftande innehållet strömmade ut på golvet. Detta var ”säsdrösen”. Intill denna, på en låg pall, satte sig så den som skulle utföra arbetet och hans enkla redskap var en liten kastskovel
 av trä, som han förde med ena handen. Kastningen av säden var ett enformigtgöromål, som dock krävde både intresse och omsorgsfullhet. Den rätta snärten i varje kast fordrades för att få säden att
 sprida sig i luften. Till hjälp åt arbetet fanns på många trösklogar några hål i porter och väggar att öppna mot vindriktningen varigenom ett lätt luftdrag frambringades. På detta sätt kastades ”drösn”
 från logens ena vägg till den andra varvid de lätta agnarna skilde sig från säden och föll till golvet och sopades undan. Kastningen upprepades om så erfordrades.

 Genom ett stort runt rissel, en meter i diameter, vars botten bestod av flätade träspjälor med cirka två centimeter stora, fyrkantiga hål, skakades eller risslades därefter säden.
 Härvid stannade alla ännu hela och otröskade ax samt halmstubb, och dylikt kvar i risslet. Dessa rester bultades ånyo på loggolvet med slagan och risslades sedan ännu en gång.

 Slutligen sållade säden. Ett såll av ungefär samma storlek som risslet förut, men med botten av kalvskinn vari små fyrkantiga ter till fyra millimeter stora hål var svedda, användes för detta ändamål.
 Vid denna procedur, som avslutade arbetet på trösklogen, avskildes den fullgoda, väl ”matade” säden från den sämre.

 ”Strinn sä” som den fullgoda säden kallades, uppsamlades efter avslutat arbete i lårar, medan ”slymsä” och ”agnur” förvarades i ladugårdens foderhus och anrättades som ”sörpa” det vill säga
 blandades med vatten, havremjöl och litet salt till ett av korna omtyckt vinterfoder.

 Vid 1880-talets början var slagtröskningsmetoden helt och hållet övergiven i Vall liksom i Torsåkers övriga byar. Vattenhjulsdrivna tröskverksmaskiner av olika konstruktioner, hästvandringar eller
 mindre tröskverk dragna med vev och handkraft gjorde sitt intåg i byar och gårdar och slagorna togs aldrig mer ned från logväggen. År 1892 uppsattes ytterligare sex tröskverk av en större och
 kraftigare typ vid vattenfallen och nu kunde även rågen ”maskinas” utan risk för att tröskverket skulle storkna. Byalagens bönder hade där i allmänhet varsina ”maskindagar”, då de hjälptes åt att få
 arbetet raskt utfört.

 Numera tillhör även de vattenhjulsdrivna tröskverken ett ålderstiget, förgånget och glömt tidsskede. Utvecklingen har gått fort och det är redan åtskilliga år sedan det sista vattenhjulet vände sig i
 forsen. I vår elektrifierade och motoriserade tid har varje bonde sitt eget moderna, ofta Torsåkersbyggda tröskverk hemma vid gården, eller till och med ute på åkrarna.
 Där hörs under höstdagarna det sugande vinet från tröskmaskineriet, ett ljud som övergår i ursinnigt fräsande då sädesbanden matas in och i ett ögonblick delas upp i säd, halm och agnar.

 Men i ”reskapslire” eller på logväggen hänger ännu några exemplar av de slitna redskapen kvar från handtröskningens dagar och i Valls by kan man ännu träffa på ett par eller tre åldringar som,
 om än med styvnade armar, kan demonstrera hur de själva förde sina slagor en gång i tiden.

Nedtecknat av William Eriksson den 17 juni 1939.