De

Torsåkers Fotohistoriska Sällskap

 






 


 Söderåsarna Bild 1:1. De sägenomspunna Söderåsarna. Från vänster är det Storåsen, Mellanåsen och Sovaråsen.
 Foto William Eriksson.


 

  

                    Byns Ryggrad.

                    Söderåsarna i folktro och saga.

  För att börja från början, för så där bortåt 10 000 år sedan, hur såg Söderåsarna ut då? Fanns de alls?

 

   Jo de fanns, men nästan ingenting mer heller av det nutida Torsåker. Och knappast skulle vi ha känt igen dem. Tre låga öar endast, som stack upp i Österhavets bränningar. För Söderåsens del,
 nådde havet, det vill säga högsta marina gränsen, upp till något över 200-metersnivån. Gränsen kan alltjämt utskiljas mod syd ost med berget frisköljt under, och täckt av ett tjockt moränlager ovanför
 denna högsta strandlinje.

 Här på Söderåsen kan vi bevittna hur det stormande havet var en naturkraft på full reträtt från sina positioner, liksom landisen varit det några tusen år tidigare. Mot åsens mäktiga vågbrytare vräkte
 Östersjön med hela sin styrka, frisköljde, rundslipade och rullade moränens grus och sten i långa vackra strandvallar, som vinterns isar pressade upp till imponerande höjd. Ett tjugotal sådana,
 i terrasser liggande strandvallar, ”Vågorna”, i varierande storlekar på upp till 10 meter i höjd och 2 kilometer i längd, byggde havet på detta sätt upp och övergav efter hand.
 I strängt regelbunden ordning, liksom steg i en jättetrappa, avsattes klapperstensvallarna, välvdes, putsades släta och fina och lämnades, den ena efter den andra, medan havet, som skapat dem,
 sjönk utgör Söderåsen.

 De tre nämnda öarna hade för länge sedan räck varandra handen och bildade nu en sammanhängande skogbevuxen kedja, medan berget visade sig vara en storhet av allt ansenligare mått där det
 reste sig majestätiskt ur den till slut besegrade Östersjön. Vid reträtten kvarlämnade havet på lägre nivå de båda Åstjärnarna medan stranden för övrigt undan för undan flyttades allt längre mot öster.

 Under detta skede, för omkring 8000 år sedan, tidsuppgifterna är svävande, invandrade de första människorna till trakten. Dessa förhistoriska vallbybor gick beväpnade med stenyxor, av vilka deras
 sentida ättling ”Karls Lars” Andersson på Vall Nr 6, långt omsider hittade ett par invid sin gård vid 1900-talets början.

 Därmed har Söderåsarna sagt farväl till havet och fått anknytning till människorna, som i sina föreställningar om berget allt intill vår egen tid befolkat det med troll och allsköns  naturväsen,
 en fast tro, som under tidernas lopp i dikt och fantasi utkristalliserats i klara, ibland skämtsamma, bilder. Samtidigt som sägnerna är dikt är de alltså även uttryck för en tro som på detta sätt gestaltar
 sin uppfattning. Men i andra fall åter, och här har traditionen uppstått ur en bestämd övertygelse om det upplevdas verklighet. Och om hela detta material kan sägas att det hittills bevarats,
 och även framdeles bör bevaras, som en del av byns kulturhistoria.

 ”Karls Lars” Andersson i Vall född 1866, vår minnesgode berättare hävdade denna åsikt. Själv tvivlade han aldrig på förekomsten av trolldom och spökerier i Söderåsarna,
 ehuru han alltid berättade därom med en glimt i ögonvrån, som hans sed var. Egna upplevelser, ansåg han, bekräftade denna övertygelse. En gång var han själv i farozonen och blev ordentligt
 skrämd då han gick över Söderåsen uppåt sitt skogsskifte. En ansenlig sten, större än en stor tjäder, kom rullande över landsvägen strax framför fötter utan någon synbar orsak.
 Händelsen var överraskande och först om en stund började han fundera över det hotfulla i vad som hade inträffat. Och det var då han kände sig underlig till mods.
 Lars Andersson pekade ut platsen för mig, precis där den gamla, förlagda Söderåsvägen mot väster kommer ner på landsvägen, och det var, sade han, efter den upplevelsen han fick ett särskilt
 intresse av att ta reda på vad som hänt i berget och vad som berättats om dess innevånare.

 Dessa senare, en storvuxen familj, har alltid omhuldats av folktron. Söderåsgubben, eller jätten, som han också kallades, var en sympatisk medlem av detta eljest suspekta hushåll. ”Karls Lars” hade
 hört berättas att han förr i världen brukade komma ner till grannarna i Vallbysmedjan då och då och hade stort nöje av att skaka hand med sina vänner smederna.
 Även för dessa blev besöket ett intressant avbrott i arbetet, men de hade det emot honom att hans hälsning var så hårdhänt. De hade nog hårda nävar själva men då Söderåsgubben kom och tog dem
 i hand ville de skrika, om det inte varit för skams skull och för att gubben, som var en stor filur, fick så roligt åt deras grimaser.

 Men även smederna har i alla tider haft rykte om sig att vara påhittiga, och en dag då den stora lurviga jästen uppenbarade sig i smedjans halvmörker, tog de ett stångjärnsämne ur härden och räckte
 fram till hälsning. Söderåsgubben märkte inte, eller låtsade sig inte märka att han utsattes för skämt utan kramade det varma röda järnstycket så det blev märken efter hans fingrar i det,
 han skrattade bullersamt och fryntligt och sade att smederna var ovanligt varma om händerna i dag.





 Söderåsarna Bild 1:2. Utsikt från Storåsen mot Torsåker och Kyrkan.
 Foto William Eriksson.


 Jättens påhälsningar i bygden upphörde emellertid sedan en klockstapel med två klockor uppförts vid Kyrkan. Ringningen på de mest oväntade dagar och tider lärde han sig aldrig att fördraga.
 Omsider började många tvivla på att han någonsin funnits just därför att han aldrig syntes till. Men järnstycket med avtrycken efter Söderåsgubbens handslag var verkligt nog.
 Det bevarades av smederna i Vallbysmedjan och vem som ville kunde komma och ta sig en titt på det.

 Många vallbybor, det var inte bara ”Karls Lars”, kunde dock även berätta om otrevliga erfarenheter av sina nabor i Söderåsarna. Den gamle gästgivaren i byn, Olof Ersson född 1794,
 låg en senhöst uppe i åsen och kolade. Men en kväll kom han springande hem och förklarade vettskrämd att nu fick milorna brinna upp om så var, hellre än att han stannade i berget en enda natt till.
 Vad han sett eller upplevt fick dock ingen veta. Ett uppbåd karlar gick emellertid upp och skötte om milorna och der varken såg eller hörde någonting underligt.

 Vid den tiden berättade också en vallbybonde som gick upp till sitt skifte i åsen, att han vid framkomsten såg en okänd, gråklädd karl stå där och barka stör. Han hörde tydligt den främmandes tramp
 i riset och barkyxans knastrande. Onaturligt stor och lång var han och yxan var av motsvarande format. Men då bonden tilltalade honom fanns där ingenting. Den ”oknuga” intränglingen upplöstes
 och försvann som en dimfigur, och av hans verksamhet fanns inte ett spår.

 Två andra varelser av legendariskt slag, ett par storvuxna bergtroll, troddes också ha sin hemvist uppe i de blåa Söderåsarna. De hade under tidernas lopp gett upphov till allehanda historier vilka
 nästan uteslutande sysslade med trollen snåla och svartsjuka vakthållning över de silver- och kopparrikedomar som ovedersägligt fanns i berget. Trollen visade sig ytterst sällan numera men av
 åtskilliga tecken att döma fanns de alltjämt kvar. Söderåsarna brukade skiljas åt under namnen Storåsen, Mellanåsen och Sovaråsen. Det framgick av namnet på den sistnämnda som också ligger
 längst in mot väster, att det var här trollen vilade ut då de sökte ro från sina bekymmer och inte var upptagna av vakthållningen. Att skatterna verkligen existerade var också känt genom gruvförsök
 som gjorts. Själva nattvardskalken i Torsåkers kyrka är, enligt inskriften som den bär, gjord 1759 av silver från en söderåsgruva. Detta att deras silver blivit taget till en kyrkokalk,
 måtte ha gått trollen hårt till sinnes och traditionen ställer dem till svars för en olycka som hände i silvergruvan vid samma tid, varvid tjugosjuårige gruvdrängen Eric Olsson från Åsmundshyttan
 miste livet. Gruvan övergavs kort därefter och sedan dess borde väl söderåstrollen fått ha sitt dolda silver i Okvald besittning, skulle man kunna tro.

 Men trots trollens envetna vakthållning har gruvor både inmutats och bearbetats i Söderåsen, fyndigheter upptäckts och förlorats. Och det måste sägas att gruvförsöken som gjorts varken blivit
 lönsamma eller långvariga. Det är inte så länge sedan arbetet i Söderåsgruvan avbröts. Att det så plötsligt inställdes berodde inte på att malmen tog slut. Tvärtom tycktes malmstrecket öka i bredd.
 Nej, saken bottnade också här i förvändhet och trolltyg. En morgon då arbetarna kom, fann de en onaturligt stor ”klossa”, groda, i gruvan. De bar upp den på gruvbacken men då de kom ner i
 gruvan igen satt grodan där på nytt och stirrade på dem som ett ont öga. Transporten upprepades men med samma resultat. Sju gånger bar de den motbjudande kontrollanten som för varje gång
 placerades allt längre bort i terrängen. Det hjälpte inte. ”Klossan” återkom ständigt, satt bara där och iakttog arbetarna. De tyckte den blev större för var gång, och det syntes tydligt att de fått med
 trollen att göra. Efter dessa sju varningar kände arbetarna sig allt kusligare till mods, tog sina spett och släggor, lämnade gruvan och ”Klossan” åt sitt öde och kom aldrig tillbaka mer.

 Vallbysoldaten Fredrik Borg född 1850 och en kollega från samma by, hittade en dag på 1870-talet några bitar silvermalm i Söderåsen. De ämnade ta dem med sig hem,
 förstod att de här gjort ett fint fynd, kanske rent av funnit skatten i Söderåsen, men det konstiga var att de tappade silverskärvorna ideligen. De plockade upp dem och tappade bort dem igen och till
 slut fann de båda soldaterna att de tappat bort sig själva också. Med malmstyckena framför sig satte de sig på en sten att fundera över situationen. Därunder måtte de ha somnat av en stund,
 de visste inte hur det gått till, men då de vaknade låg de under ett videsnår vid ån i Prästhyttan och av malmstyckena fanns inte ett spår. Förskräckta, men också förargade över denna ofrivilliga
 förflyttning, vars upphov de nog gissade, gick de upp i Söderåsen igen men kunde trots vidlyftigt sökande varken hitta fyndplats eller malmstycken mer.

 För den här soldaten Borg tycktes trollen ha fattat tycke. En gång, det var förresten samma år han befordrats till korpral, kom han på hemväg från fisket i Åstjärn som varit särskilt lyckat den här
 dagen. Vid Åstjärnsgrinden stannade han som förhäxad. Han fick nämligen se hur haspen flög upp och hur grinden öppnades helt av sig själv. Men istället för att känna sig smickrad över en dylik
 hedersbevisning blev korpralen förgrymmad. Han anade konster och otyg bakom artigheten, kom alltför väl ihåg den försmädliga transporten till Prästhyttan under sömnen och förlusten av
 silverfyndet, och nu gick han tillbaka till sjön, slängde fiskarna i vattnet och skrek, ”här har du dina tröllmörtar täbaks, å grinden kan jag öppna själv”.
 Sedan metade han aldrig i Åstjärn mer efter vad det påstods.  





 Söderåsarna Bild 1:3. En del av de stora klapperstensfälten.
 Foto William Eriksson.


 
 På tal om skatten berättade ”Forslunds fruarna” i Prästhyttan, Eva född 1836 och Lotta född 1833, att när deras mor en gång gick vall på Söderåsen fick hon plötsligt se hur ren silvermalm glänste i
 dagen från hällen. Hon lyckades slå lös några bitar och tog dem i sin korg och skyndade hemåt glad i hågen för att visa och berätta om sin upptäckt. Men det underliga hände då, att hon inte hittade
 ut ur skogen hur hon än gick och gick. Omsider började hon förstå att hon tagit trollens silver. Hon kastade ifrån sig de vackra malmbitarna och allting klarnade strax för hennes ögon och hon fann
 den välbekanta stigen. Men silverhällen fann hon aldrig mer, hur hon och andra än sökte.

 Just detta, silverhällen, som ligger i öppen dag, plötsligt upptäcks men förloras och kan ej återfinnas, är ledmotivet i många söderåslegender. Tyvärr är de flesta namnlösa och odaterade.
 Det berättas i dem bara att detta hände någon gång då eller då. Här återges några i korta drag, som jag själv hörde dem berättas.

 En vallflicka fann stenen som var silver. Hon var uppfinningsrik, lade strax sin sticksöm kvar på hällen, tog garnnystanet med sig och fick på detta sätt en ledtråd fram till skogsbrynet.
 Därpå sprang hon hem efter fadern. Men då de båda kom för att följa spåret till fyndplatsen fann de endast sticksömmen med garnnystanet i hoprullat ligga på vägkanten.
 Någon hade följt efter flickan genom skogen, nystat upp garnet och omintetgjort hennes plan.

 För inte så länge sedan hade en skogsarbetare funnit silverhällen och genast fällt en trädbråte över platsen, dels för att dölja fyndet, dels också för att säkert återfinna det.
 Det senare lyckades honom emellertid inte trots lokalkännedom och ihärdigt sökande.

 En annan skogsarbetare gick basvägen över åsarna och fann plötsligt att det glänste, som av silver, från en sten. Han lyckades bryta lös en flisa, stoppade den i fickan, kom även lyckligt hem med
 den, men fick aldrig tillfälle att komma igen. Ty han insjuknade och dog efter några dagar. Stenskärvan visade sig vara silver men fast fyndplatsen var beskriven och märkt av upptäckaren kunde
 ingen finna den.  





 Söderåsarna Bild 1:4. En av Lappgravarna.
 Foto William Eriksson.

 Fullständigt lik denna, men dessutom bevisligen inträffad, är en händelse från seklets början. Fadern till gruvingenjören A Nordström, arbetsledare vid Forsbackagruvan i Torsåker 1912-1913,
 gick på en av stigarna utefter Sovaråsens sydsida och såg med häpnad hur berghällen plötsligt glänste av silver på en fläck. Även han tog en skärva med sig hem sedan han satt märke vid platsen.
 Men innan han hunnit följa sin son gruvingenjören till fyndstället dog han efter en kort sjukdom och upptäckten kunde trots mycket sökande aldrig spåras.

 Söderåsarnas lönnliga kostbarheter sades vara oerhörda. ”Brorslotten” till rikedomarna i Bispberg, nämns det ofta om i gammalt tal. Och i det sammanhanget tog man då gärna fram sägnen om att
 när det en gång händer i Socknen att tvillingbröder och tvillingoxar föds under samma natt och i samma gård, och båda tvillingparen lever tills bröderna vuxit upp, skall dessa plöja med oxarna i
 Söderåsen och där finna den stora skatten, som bergets väsen så noga vaktar.

 Det förefaller otroligt, men det berättas av ”Karls Lars”, att förutsättningen för spådomens uppfyllelse en gång lär ha funnits. En natt vid början av 1800-talet föddes tvillingpojkar i byn.
 Samma natt föddes tvillingoxar på samma gård. Men då pojkarnas mor fick höra talas om tvillingfödseln också i ladugården, kom hon genast att tänka på sägnerna och spådomen.
 Och hellre än att hennes söner med tiden skulle bli invecklade i ett farligt och tvivelaktigt äventyr och komma i delo med trollen, hellre fick skatten ligga oupptäckt.
 Hon befallde en piga att gå ut och slakta den ena oxkalven, och därmed var detta unika tillfälle med sina oöverskådliga möjligheter ”omsuns” som det heter på torsåkersspråket.
 Och söderåstrollens illvilliga benägenhet och försmädliga lust att locka och snärja människorna med sitt silver endast för att gäcka skattsökarna, var obruten.

 Vid sidan av bergens rikedomar har folkfantasin spekulerat i skatter av helt annat slag på Söderåsen. I nordöstra sluttningen av Storåsen, på den utlöpare som kallas ”Halt Olle”,
 finns tre stenrösen, så kallade ”lappgravar”, upplagda intill en igenvuxen tjärn, på Vall Nr 7. Från landsvägen vid Åstjärn går en skogsväg uppåt berget i sydvästlig riktning förbi gravhögarna,
 som ligger i djup gran- och tallskog cirka en kilometer, öster om triangelpunkten på Sovaråsen.





 Söderåsarna Bild 1:5. Vinter på Söderåsarna.
 Foto William Eriksson.


   Skogsrösen av detta slag, som förekommer här och var i Socknen, har inte fått någon förklaring. Somliga forskare  anser dem vara ”pionjärgravar” från folkvandringstiden, ungefär på 400-talet.
 Det folkliga namnet ”lappgravar” som har gammal giltighet, är dock av en annan innebörd. ”Sockenlappen”, eller bara ”Lappen” var en gångbar titel i det gamla Torsåker,
 som betecknade botten av samhällets rangskala. Innehavarens djupt föraktade syssla bestod i att avliva och gräva ner hästar och hundar, kastrera djur, med flera dylika uppdrag,
 som ingen annan ville utföra. ”Lappen”, benämningen har ingenting med lapsk härkomst att göra, var ibland bygdens narr, ibland dess skräck, och alltid trollkunnig.
 Han kunde inte få begravas på kyrkogården, utan på okänd plats, ett stadgande som han delade med de ”ärelösa” det vill säga, själspillningarna.
 Sista gången en begravning av detta dubbelt sorgliga slagnämns i Torsåker är år 1820. Inspektorn vid gruvorna, C C Dons, försvann plötsligt vid midsommartiden i samband med att stora
 förskingringar av gruvornas tillgångar upptäcktes. Några dagar senare återfanns hans kropp i ån nedanför Vall. Efter utredningen fallet skriver länsmannen till gruvägaren Thore Petre att,
 ”Dons kommer att begrafwas av Skarprättaren Gud Wet War”. Möjligen är skogsrösena på Söderåsen också gravar av detta olyckliga slag, som i varje fall aldrig har gett skattsökarna något utbyte.

 Det minsta, Nr 1, av de här nämnda rösena, är 3 meter i diameter, 0.3 meter högt och överväxt med mossa. Nr 2 är 3.8 meter i diameter och är delvis raserat genom timmerkörning på vinterväg.
 Nr 3 som är det största är 4.2 meter i diameter och 0.4 me ter högt och överväxt med mossa. Det har en halvmeterdjup grop i mitten efter skattgrävning. Tron på gravgods,
 skatter av obestämt slag, har här frestat till plundring. Därom berättas för länge sedan att en bondson i Valls by en midsommarnatt lockades till skattsökeri av denna beskaffenhet i Söderåsen.
 Han visste sig vara ute i skumma ärenden och fastän skatten hägrade kände han sig allt kusligare till mods där han rotade i gravhögen, medan den korta midsommarnatten skred fram mot
 soluppgången. Plötsligt då han ett ögonblick såg upp från arbetet, tyckte han berget kommit alldeles inpå, och nu hotade att falla över honom.
 Då försvann vinningslystnaden med de sista resterna av det frejdiga humöret. Skattgrävaren kastade spett och spade och sprang för livet utför branterna, men endast för att finna,
 då han vågade se sig om, att åsen kom vältrande efter, hack i häl. Vettskrämd, sönderriven och våt av svett kom han ner till byn, och aldrig sökte han skatter i Söderåsen mer.





 Söderåsarna Bild 1:6. Kartskiss över Lappgravarna.
 Teckning William Eriksson.


 Brita Andersdotter född 1824, född vid ”Vallbysmian” och härstammande i rak linje från länsmannen och bergsmannen Isac Lemon på Vall Nr 4, älskade anblicken  av Söderåsarna och var
 förtrogen med de nedärvda sägnerna om bergets rika troll. Men frånsett de förborgade rikedomarna och de gamla spådomarna, som trots allt inte kom på tal så ofta,
 kanske inte heller togs på bokstavligt allvar, måhända var alltsamman bara en dröm och påhitt, så fanns det alltid något att säga om Söderåsarna, dessa sydliga, mörka grannar,
 som från ovan tittade ner på människorna vid sin fot.

 Farmor, som stod stödd mot köksbordet och såg ditöver, påstod att berget ibland kunde spå väder. Det ”grånade mot snö” och blånade mot ”tö” vintertid.
 Ibland ändrade det utseende varje timme på dagen och från dag till dag under skiftande årstider. Det uppfångade morgonens första solstrålar lång innan bygden nåtts av dem,
 och då var kanske Söderåsarna allra vackrast sommartid. Eller kanske i den stund solnedgången färglade deras mörka massor med julikvällarnas röda ljus.

 Overkliga, ljust drömblåa, syntes de som en hägring i valborgsmässokvällens dunkel. Då hade redan den i deras sidor insprängda knoppande björkskogen gett åsarnas blå färgton ett inslag av violett.
 I maj lyste den gulgrön och fram i juni kunde björkarna ej längre särskiljas i omgivningens mörkare färgskala. Men så kom de igen, i september, oktober, stod Söderåsarnas björkar som brinnande
 
 lågor, tändes, brann och slocknade i den barrskogsmörka branten. Vid den årstiden hade ännu under 1890-talets sista år en björn sin regelbundna väg över åsarna med sikte på idet under
 Kärringstenen långt borta i nordväst. Det var nu flera år sedan, men kanske gick han där ännu, det kunde ingen veta så noga.

 Då åsarna grumlades under töckniga höstdagar, sade farmor, som tyckte om skoj, att hon kände på oset att nu höll Söderåsfrun på med att brygga sin ångande enbärsdricka för vinterbehovet.
 Och då lösryckta dimslöjor steg upp ur ravinen efter ett åskregn, upprepade hon med samma trovärdighet det gamla talesättet att Söderåsgubben, en trivsam figur i hennes tycke, vaknat upp och satt
 och rökte pipa utanför sin Sovarås.





 Söderåsarna Bild 1:7. Ett stycke om Söderåsarna.
 Text och musik William Eriksson.





 Söderåsarna Bild 1:8. Utsikt mot Torsåker och Kyrkan.
 Bilden är tagen 1921.
 Foto William Eriksson.


 I november fick åsarna en bård, som av trollens guld, kastad över sig från kvällshimmeln, ty då gick solen redan ned bakom dem. Och vid Andersmässtiden låg röken från kolmilorna stilla över
 skogen. På kvällarna kunde elden från en nytänd mila synas där uppifrån, eller ett glimtande ljus som spökaktigt rörde sig i berget. Då var det kolaren som i sin sotiga och sömnlösa tlllvaro lyste sig
 fram på stigarna med sin lykta, där han gick på vakt mellan kolbottnarna, stybbade och  klubbade sina upproriska milor under årets mörkaste nätter i bergets ödsliga barmarker.

 Liksom Söderåsarna, synliga långt ut till havs, varit ett igenkänningmärke för sjöfarande i forna dagar, som de kallade ”Gästrikekänningen”, så var det för Brita Andersdotter inte bara ett
 väderleksvarsel utan även på sitt sätt ett solur, en almanacka för vinterhalvåret. Hon såg dag för dag, så hade hennes liv förgått, hur solen under årets sista månader förlorade tum efter tum av den
 taggiga åsryggen och gick ned vid middagstid. Varje datum fram till vintersolståndets vändpunkt hade sin givna, aldrig missade inprickning på denna storvulna tidmätartavla.
 Och knappt skulle juldagarna ha gått förbi förrän solskivan ”Hjulade om”, vände, och återerövrade sina Söderåsar, förlängde dagarna och vandrade som vårens hoppfulla tidmätare mot väster igen
 utefter den böljande åsryggen.

 Vår tid har inte längre tid och utrymme för denna romantiska syn på Söderåsarna, deras väsen och sägner. Romantiken har fått andra mått, känslosamheten har blivit förståndsmässig,
 vidskepelsen går nya vägar och poesin uttrycker sig på prosa. Elektriska mätinstrument har fantasilöst men vederhäftigt rutat in berget och utan misskund avslöjat hur ringa trollens rikedom i själva
 verket var.

 Men, var den då så ringa? Var det inte bara så att den söktes med förvända ögon, liksom i sägnerna? Rikedomen troddes ligga dold i berget medan den i verkligheten låg i öppen dag utbredd över
 åsen, växte ständigt och förnyades och mångdubblade sitt värde. Men den kunde inte upptäckas förrän tiden var inne, i detta avseende hade spådomen rätt.

  Med eller utan troll, oavsett fyndigheternas art och valör, sedda med olika ögon och värdesatta med motstridiga syftemål, skall dock Söderåsarna alltjämt komma att förbli ett blickfång för bygden
 och behålla sin ställning som ”Byns ryggrad”.

 Berättat av William Eriksson den 23 september 1966.





 Söderåsarna Bild 1:9. "Karls Lars", Lars Andersson född 1866 med sin Hustru Anna Olsdotter född 1863. Här står de vid Söderåskällan.
 Bilden är tagen 1927.
 Foto William Eriksson.


  William Eriksson hade många sagesmän som kunde berätta om hur  livet hade varit förr och om gamla sägner. "Karls Lars" på bilden ovan var en av dem.





 Söderåsarna Bild 1:10. En ganska nytänd mila, där röken sakta driver i väg av den svaga vinden. Kolaren sitter på vedhögen utanför kojan och drömmer, på sitt ensamma jobb, om någon vacker
 flicka från byn. En sådan här mila tog ungefär tjugoett dygn att kola ut.
 Bilden är tagen 1933.
 Foto William Eriksson.