Torsåkers Fotohistoriska Sällskap

Historia

Avrättningsplatser

Avrättningsplatsen vid Trekanten

Har Ni information klicka på länken
INFO

Åter Avrättningsplatser Index

      Avrättningsplatsen vid Trekanten, del 2

      I en tidigare artikel har jag berättat om hur avrättningsplatsen vid Trekanten mellan Österfärnebo och Årsunda hittades. Denna är en bland tiotalet kända avrättningsplatser i Gästrikland. Av äldre handlingar framgår att den vid Trekanten använts från åtminstone 1695 fram till 1752 och kanske längre. Arkivhandlingarna berättar om dem som miste livet på platsen.

      De nämnda avrättningarna är flera av typen kombinationsstraff; först skedde t ex avrättning genom halshuggning och sedan blev även kroppen bränd på bål eller satt på stegel. Så skulle det vara enligt den tidens straffsats. Allt för att avskräcka andra att begå brott.

      Svåra brott under 1700-talet var bl a tidelag (sexuellt umgänge med djur), barnamord, dråp, blodskam, kyrkstöld och självmord. Vid tidelagsbrott dödades även djuret eller djuren och begravdes på avrättningsplatsen tillsammans med förövaren.

      På avrättningsplatsen var det lite av en folkfest med trumslagare och präst när en exekution skulle ske. Allmogen vallfärdade dit för att få bra plats att se skådespelet och barnen fick stå längst fram. Traktens krögare såg sin chans att sälja drycker och ibland urartade tillställningen redan före avrättningen. Bödeln själv kunde bli så berusad att han inte kunde verkställa domen. Då hade åskådarna rätt att slå ihjäl honom på stubinen. Upp till 150 man kunde bli beordrade att stå spetsgård, d v s bilda fyrkant runt avrättningsplatsen för att hålla lite ordning och hindra trängsel.

      Det är inte utan att man förr i tiden, när man kanske själv bevistat en avrättning trodde att det spökade på dylika platser. Många historier finns om hur hästarna vägrat gå förbi en avrättningsplats. Om man då tittade genom betslet på hästen skulle man kunna se det den såg. Det kunde vara en stupstock eller en huvudlös person i vägen för ekipaget. Många gånger kunde man komma förbi oknyttet genom att kasta en riskvist eller en sten på platsen. På så sätt bildades ett offerkast, vilket är vanligt förekommande på många platser där det begåtts ett brott eller där brottslingar fått sona för ett sådant.

      En levande tradition berättar om skråmt eller spöken som härjar i trakten av Trekanten. En berättelse som inträffat för inte så länge sedan gör gällande att en man (nu levande) kom åkande ensam i sin bil på väg söderut hem till Österfärnebo. Detta var på kvällen. Vid Svartanbro vägskäl står en mörk man och liftar efter vägen. Bilisten stannar och låter liftaren åka med. Denne säger inte så mycket utan pekar och visar att han vill åka söderut. Efter tre kilometer, just som man passerar avrättningsplatsen, försvinner helt plötsligt liftaren ur bilen, utan att föraren stannat....

En annan berättelse säger att en kvinna stått vid vägkanten när man kommit åkande. Och om man inte stannar så kommer kvinnan likväl in i bilen och man känner en stark kyla sprida sig eller en stark doft av skog. Vid avrättningsplatsen försvinner kvinnan och kylan eller doften med henne. Flera andra bilister kan även de berätta om starka skogsdofter som tränger in i bilen just som man passerar förbi avrättningsplatsen.

      Det intressanta i sammanhanget är att traditionen om spöken runt Trekanten har levt kvar, utan att man vetat om varför och var den exakta platsen för galgbacken låg. Det är först nu under sommaren 2001 som jag hittat den rätta platsen på en äldre karta och kunnat knyta ihop sägner med en verklig plats.

      På avrättningsplatsen kan idag ses brända ben ligga i de uppkörda hjulspår som uppkom våren 2001 i samband med avverkning av området närmast väster om platsen. Mycket talar för att de brända benen härrör från de människor som enligt församlingsböckerna brändes på bål på avrättningsplatsen för sitt begångna brott. Platsen idag består av en svag förhöjning över omgivande sandhed väster om väg 272. En mindre väg leder in över platsen från väg 272 och bildar som en parkeringsficka. Kanske sträcker sig avrättningsplatsen ända ut till landsvägen. Mitt emot platsen, på östra sidan av väg 272, syns en icke naturlig samling runda stenar, vilka framkommit i samband med kantskärningar av dikeskanten. Detta kan vara rester efter en av de gravar som grävdes intill avrättningsplatsen. Hur långt ifrån själva avrättningsplatsen som kropparna grävdes ned framgår inte av några handlingar. Intressant vore att låta undersöka de brända ben som ligger synliga för att se om de verkligen är människoben. Sedan kvarstår mycken forskning för att ta reda på hur länge backen använts som avrättningsplats och vilka personer som miste livet här och vilka brott dessa begått.

       Elise Hovanta doktorand arkeologi

       Referenser

       Lantmäteriverkets forskningsarkiv, Gävle; Karta V51-9:1 (1815) Torsåker, Gammelstilla Bruk

       Jan G Ljungström 1996  Skarprättare, bödel och mästerman.

       Johan Wideen1970  Wådeliga händelser under 17-1800-talen. Stencil Österfärnebo Hembygdsförening.

Avrättningsplatsen vid Trekanten, del 1

Inte alltför lång tid tillbaka i svensk historia kunde man mista livet för det som då ansågs som svåra brott. Så sent som 1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige. Avrättningsplatser fanns då i varje socken, eller ibland flera i varje socken. Ofta var de placerade på sockengränsen mellan två eller flera socknar och nyttjades av dessa bebyggare. I staden fanns avrättningsplatsen ofta på stadens torg.

Ända sedan medeltiden vet man fanns ett yrke som bödel, skarprättare eller mästerman. Denne var anställd av staten, kronan och bodde ofta i utkantskvarteren i en stad. Vanligen hade ett län en egen skarprättare. Bödel ansågs vara ett skamligt yrke och ofta gick det i arv i samma släkt. Bödeln fick betalt i såväl årlig lön som ersättning för varje exekution eller verkställt straff. Med åren kunde en bödel ha blivit riktigt rik. Det finns exempel på att en skarprättare haft motsvarande tre årslöner i mynt i sin penningpung. Förutom ersättning för arbetet hade han även fri skjuts till avrättningsplatsen och traktamente under den tid han var på resa.

En av Gästriklands avrättningsplatser finns invid väg 272 vid Trekanten på gränsen mellan Österfärnebo och Torsåker. Ytterligare ett tiotal liknande platser finns kända i andra delar av landskapet. Avrättningsplatsen finns tydligt utritad på av äldre karta från 1815 över Gammelstilla Bruks skog. Lantmätaren har noggrant skrivit in Afrättsplats.

Ett flertal personer finns omnämnda i församlings- och dagböcker under 1700- och 1800-talen, såsom avrättade inom Österfärnebo socken på avrättningsplatsen vid Trekanten. Den äldsta kända anteckningen gäller en exekution den 16 januari 1695 då Soldaten Michel Hansson i Skinnarbo halshöggs för blodskam och dubbelt hoor. Han skall sedan ha blivit nedgrävd på platsen nohr på heden wid Sochneskillnan. Vid samma tillfälle avrättades även kvinnan Brita Larsdotter från Skinnarbo, vilken var en av de kvinnor som nämnde Michel Hansson skall ha idkat hoor med. Brita uppgavs vara förwissnad ned om midian, d v s troligen delvis förlamad, och anklagades också för barnamord av ett barn hon skall ha fött efter samvaron med Michel Hansson. Hon halshöggs och brändes på bål på samma ställe som denne.

Den andra kvinnan i triangeldramat var hustrun Cherstin Larsdotter från Skinnarbo, syster till ovan nämnde Brita Larsdotter. Cherstin fick dock leva till den 19 juni 1695 då hon avrättades för blodskam och dubbelt hoor med halshuggande och nedgräfande nohr på heden wid Sochneskillnan.

Den 23 augusti 1703 var det dags igen. Då avrättades drängen Anders Andersson i Sweden för tidelagsbrott. Han halshöggs och brändes på bål wid allmänningen nohrr på heden.

Året efter, den 11 november 1704 halshöggs och brändes på bål hustrun Brita Jonsdotter för sitt mordbrännande i Nässja by. Avrättningen skedde på allmänningen norr på heden.

Den 10 december 1720 hölls exekution av blott 19-årige drängen Olof Pärsson från By socken. Han uppges ha halshuggits och bränts på bål som straff för tidelagsbrott. Platsen i detta fall anges inte. Det vi däremot vet är att skarprättaren Anders Persson Tarfware fick 3,24 daler i reseersättning och skjutspengar samt 16 daler för själva jobbet med avrättningen i Fernebo.

Skräddaren vid Gysinge Bruk, den blott 23 år gamle Eric Ferner blev den 27 maj 1752 afrättad på Heden mellan Fernebo och Årsunda och satt på 5 stegel för yxmordet på änkan Anna Margareta Brinck.

En annan person som möjligen kan vara begravd invid avrättningsplatsen är Soldat Klangs änka Margta Jonsdotter som i augusti 1806 hängt sig i ett träd i skogen. S k självspillingar hade förlorat rätten till att begravas på kyrkogården, liksom de som avrättats. I församlingsboken finns antecknat Dömd från Kyrkogård, d v s den som tagit självmord skulle begravas någon annanstans.

Vare sig man anger platsen nohr på heden wid Sochneskillnan, wid allmänningen nohrr på heden eller på Heden mellan Fernebo och Årsunda är det troligen den nyligen på en äldre karta återfunna avrättningsplatsen som avses. På en karta över Gammelstillas skog från 1815 står tydligt angivet den exakta platsen.

Som synes har avrättningar skett åtminstone från 1695 fram till 1752 på denna plats. Fortfarande 1689 användes en annan avrättningsplats; den på Djupmursåsen i Österbor. Den allmänna landsvägen hade tydligen någon gång före 1695 fått ny sträckning så att man då färdades förbi Trekanten och den ”nya” avrättningsplatsen. I nästa artikel kommer jag att ytterligare belysa de hemskheter som försiggick vid Trekanten.